Känner du att du nått en platå i ditt idrottande? Spelar det inte någon roll hur mycket du tränar utan du kommer ändå alltid tvåa efter någon som heter Anton? Nischs sportredaktör Viktor Carlsson tar hjälp av historiska exempel för att hjälpa dig nå din fulla potential.
Hårt jobb, självdisciplin, tur och talang. Alla är de viktiga faktorer för att nå framgång men för den som verkligen vill excellera kan det ibland behövas något extra. Därför har många av vår tids största idrottare utvecklat en metod för att nå resultat andra bara kunnat drömma om. Metoden har tillämpats av legendarer som Maradona, Lance Armstrong och Ben Johnson – bara för att nämna några – och har lett dem till vinster, rekord, rikedom, ära och berömmelse. På fackspråk brukar den kallas fusk och vi ska i en serie artiklar lära oss av legendariska fuskare för att själva kunna ta vårt idrottande till oanade höjder.
“All krigföring bygger på bedrägeri. När vi kan anfalla måste vi verka oförmögna och passiva. Vi måste locka fienden, simulera förvirring och krossa honom”
Sun Tzu – Krigskonsten
Vilket är tidernas bästa basketlag? De flesta skulle nog svara Dream team, USAs OS-lag från 1992, kanske skulle någon svara 1996 eller 2008 års upplaga av samma lag. Din mest pretentiösa vän kanske svarar Los Angeles Lakers lag från säsongen 86/87 och en annan vän svarar Harlem Globetrotters (denna person är en idiot och du kan med gott samvete bortse från allt hen säger i framtiden). Men låt mig komma med ett annat förslag, ett spanskt landslag som krossade allt motstånd på sin väg till guldet.
Att de spanska ledarna kunde sin Sun Tzu råder det inget tvivel om framförallt hade man tagit rådet “För att känna din fiende måste du bli din fiende.” till hjärtat. Men man var även mycket noga med att endast välja sina strider. Vilken strid valde man då? Jo 2000 års paralympiska basketturnering för spelare med mental funktionsnedsättning.
Hur det gick? Bra! Mycket bra skulle man till och med kunna säga. Man öppnade med att slå Japan med 87-20 och var egentligen aldrig hotade på sin väg till guldet.
Vad var då nyckeln till denna framgångssaga? Jo man hittade en lucka i systemet genom att istället för att -som de andra lagen- följa reglerna och endast ha med spelare med funktionsnedsättningar helt enkelt strunta i det. Tyvärr avslöjades detta av en journalist som infiltrerat laget och paragrafryttarna i den paralympiska kommitten valde att frånta laget sitt rättmätiga guld på grund av denna teknikalitet.
När man hör denna historia så uppkommer en hel del frågor. Eller helt ärligt faktiskt bara en fråga, men den är desto mer intressant: Varför? Svaret på den typen av frågor brukar oftast vara pengar och med tanke på de enorma summor som finns inom professionell basket är det såklart lockande att tro att det även är så i detta fall. Men vid närmare efterforskning har det visat sig att de ekonomiska förutsättningarna är väldigt skiftande beroende på liga.
NBA är här helt dominerande med mångmiljonkontrakt och även i de europeiska toppligorna förekommer väldigt höga löner. Men när det kommer till ligor för funktionsnedsatta så har ersättningen droppat av en hel del. Det är faktiskt så att bland de 100 bäst betalda spelarna i världen så spelar så få som noll i den typen av ligor. Det hjälper faktiskt inte ens att leta bland de 1000 bäst betalda. Jag vet helt ärligt inte ens hur jag ska få tag på listor där de förekommer.
Vi kan kanske också misstänka att detta inte heller är något som drar till sig allt för mycket groupies så jag väljer att stryka detta som troligt alternativ.
Är det då för äran? Nja, visst kan det imponera på dina gäster när du visar upp en olympisk guldmedalj. Men risken för följdfrågor som devalverar värdet på din bedrift är helt klart överhängande.
Nej den enda rimliga förklaringen är att det var ett lag av riktiga vinnarskallar som verkligen uppskattade segerns sötma. Det kan man tycka vad man vill om, men då frågar jag er om inte det är vad idrott egentligen handlar om? För som det olympiska mottot lyder: “Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl….och att vinna. Ja egentligen mest att vinna.”
Av: Viktor Carlsson