Det finns forskning som visar att doft är det sinne som starkast kopplas ihop med känslominnen. Minnen som är svåra att placera och sätta ord på men inte är mindre starka för det, snarare tvärtom. Man känner doften av nybakade bullar och tänker på en saknad mormor, man känner doften av nyklippt gräs och kastas tillbaka till en vunnen fotbollsmatch. Själv kan jag inte känna doften av surkål utan att tänka på min barndomskompis, mysigt för mig, deppigt för Krzysztof. Men mitt starkaste doftminne, det är doften av AXE.
AXE storhetsera är över sen länge, men en gång i tiden var de kända världen över för sin duschtvål, bodyspray och sexistiska marknadsföring. I reklamerna antyddes inte bara att du kunde få ligga med en snygg tjej genom att använda produkten utan att att du skulle få ligga med så många snygga tjejer att det skulle kunna vara farligt – därav varningstexten “Use in moderation”.
Av alla tonårskillar som såg dessa reklamer var det chockerande nog 100% som kände att de nog ändå hade det som krävdes för att kunna tillfredsställa precis så många kvinnor. Därför användes AXE väldigt sällan “in moderation”. I högstadiekorridorerna förtäcktes hormonsvett med doften av sandelträ och freoner. Sen testade man, för den tredje gången den dagen, om det faktiskt funkade att ta tjejer på röven och säga ”balla balla balla” för att få dem på fall. Svaret var, även på försök nummer tre, nej.
Tonåren var en leda. Vi satt på lektionerna och tragglade oss igenom Jan Fridegårds samlade verk, på lunchrasterna tävlade vi i hur oergonomiskt det egentligen gick att sitta på en bänk och när skolan äntligen var slut cyklade man hem, svängde ihop en chokladbollssmet och åt med sked direkt ur bunken. Just chokladbollsgrejen är kanske inte en allmän sanning, men vad fan, alla hade det deppigt på sitt sätt.
De enda ljusglimtarna i ett konstant hormonellt ångestmörker var förälskelse. Få saker kunde förgylla ens dag som att få ögonkontakt med en kille i nian (efter att man hade suttit och stirrat på honom i tjugo minuter) eller när Simon kom ihåg vad man hette (efter att man gått i samma klass i två år).
Och det är det AXE luktar för mig, det luktar oförlöst sexuell drift, det luktar handsvett under danslektioner i gympasalen, det luktar kvävda fniss under sexualundervisningen(läs mer om det här). AXE luktar trånande blickar, det luktar bläddrande i skolkatalogen. Det luktar som att sitta med sin bästa vän och dela upp olika killar mellan sig så man inte skulle riskera ett triangeldrama.
Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte behöver vara fjorton längre. Men det är ändå något visst med doften av en fjortonårig kille.
Text: Clara Kristiansen