Det har nu gått lika lång tid sedan januariöverenskommelsen som det tog att komma fram till januariöverenskommelsen. Har partierna börjat sakna regeringsbildningen? Definitivt.
De senaste veckornas snackis har nog ändå varit upplösningen av försvarsberedningen. Trots att grisar flög när kommunister (Sjöstedt) och fascister (Åkesson) skakade hand var det något så torrt som en bred och långsiktig överenskommelse som alla pratade om.
(ja okej ALLA kanske inte pratade om det men vi var ett par stycken och det var superhärligt och häng på nu för poängens skull kom igen)
Många analytiker har spekulerat i varför försvarsberedningen föll. Vi var en vecka från att ha försvarspolitiken för hela 2020-talet utstakad – och så kollapsade allt. Varför?
Många tror att C och L tog tillfället i akt att visa att de minsann inte är sossarnas gullgossar. ”Vi är visst borgare!!! Kolla vad vi kan göra?!! Alliansen lever!”. Eftersom alla (utom V och SD) tycker lite samma sak numera tog Annie och Janne helt enkelt första bästa chans att skapa konflikt trots de 73 punkter som visar på motsatsen.
Jag har en annan teori – riksdagspartierna saknar regeringsbildningen.
Partierna blev under vintern vana vid långa, utdragna förhandlingar som spricker om och om igen. Att försvarsberedningen sprack är bara ett tecken på partiernas längtan till en enklare tid – fyra månader sedan. Det har nu gått så pass lång tid att partierna glömt de kroniska magsår som regeringsbildningen innebar och istället börjat romantisera tiden då hela den politiska debatten handlade om EN ENDA GREJ. Jätteskönt ju? Slippa sätta sig in i komplicerade, jobbiga, tråkiga, “snälla mamma måste jag?”-grejer som exempelvis Sveriges beredskap i ett nytt säkerhetspolitiskt läge.
Bättre då att återgå till det man kan och känner till – a long, winding and neverending förhandling. En maklig vardagslunk där man turas om att kalla till presskonferens för att meddela att det är dags att ta ansvar för Sverige.
Av: Lovisa Olai
Foto: Wikimedia Commons/Bengt Nyman