ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Gästskribent

  • Mittbenorna – det hände sen

    Komikern Marcus Thapper tar sig en tur längs minnenas och mittbenornas allé.

    Marcus Thapper drömmer sig tillbaka till en tid då alla älskade mittbenan och reder ut vad som hände sen med våra starkaste mittbeneprofiler.

    Fudge Urban Matte Head Masters har frågat 2000 kvinnor vilken frisyr som är hetast på män. Vinnare med 100% var mittbenan.

    ’Fudge Urban Matte Head Masters’ är min nya pseudonym och ’2000 kvinnor’ är egentligen Annika, en tjej som försökte ragga upp mig på Carmen i Stockholm. Hon är cirka 43 år gammal och har två barn. Det här vet jag eftersom vi åt frukost ihop dagen efter. Nu för tiden får man passa på när man träffar en mittbene-lover, eftersom min frisyr är hatad av nästan alla.

    Som stolt mittbenebärare har den otroliga frisyren alltid varit en detalj som får mig att tycka om en kändis. Från min tv-soffa hörs ofta utrop i stil med ”Sicken mittbena!”, ”Den där mittbenan må jag verkligen säga är on fleek” och ”Den som ändå hade en så stilig mittbena som du har, mannen!”. Men jag verkar vara ensam om den här kärleken. Mittbenan är utrotningshotad. Detta trots att det är den enda tidlösa, stilrena frisyr vi har. Det fanns faktiskt en tid då mittbenan fortfarande var het och vi uppskattade den för det estetiska mästerverk den är. Jag valde därför att kolla vad som hände sen med tre av tidernas viktigaste mittbenefanbärare.

    Carl-Robert Holmer-Kårell
    Det var mig ett namn du. Carl-Robert Holmer-Kårell? Vem kunde ana att allas vår Adam (Eva och Adam, filmen, skribentens egen anmärkning) hade blivit döpt till ett sådant knasbollnamn? Det finns två sätt detta namn kan ha uppkommit på:

    1. Hans föräldrar hade glömt komma på namn och fick panik när han föddes. De fick frågan av barnmorskan och började febrilt titta sig runt i rummet. Först såg de en hundralapp, som då pryddes av Carl von Linné och ljudade fram ”Caaaarl?”. Sedan gick blicken vidare i rummet och fastnade på en vacker robe, en typ av långklänning för er obildade, som låg vikt på ett nattduksbord. Bredvid den låg en skål med ärtor.

    ”Carl… Robe! Carl Robe. Ärta? ÄRT! Carl-Robert!”, skrek mamma och pappa i triumf.
    ”Ska han ha ert efternamn? Som jag gissar är något i stil med Johansson som alla heter nu år 1986?”, log barnmorskan.

    Paniken tog över rummet igen. Carl-Roberts far, som kanske heter Bengt, hade alltså chansen att ge sitt barn ett unikt namn. Han fick håll av all den här ansträngningen och fick bara fram ordet ”hååååll”. Carl-Roberts mor, som troligtvis heter Karin, missuppfattade det som starten på ett namn och skrek ”MER!”. Bengt blev panikslagen av uppgiften och det var troligtvis det som ledde till att han där och då drabbades av en stroke. Han kände att något var fel och försökte säga till sin fru att kalla på hjälp, men orden kom inte riktigt fram. ”Kain, rpa på hjälp”. Han försökte igen. ”KAI! OA PÅ ÄLP!”. K! OÅ RELL!!!”
    ”Så, Carl-Robert Holmer Korell alltså! Det var ett underligt namn.”, sa barnmorskan och skrev ned det i sitt papper. Det var så man fastställde barns namn på den tiden, dopet uppfanns först 1991.

    2. Hans föräldrar var väldigt konstiga.

    Men tillbaka till det den här texten faktiskt handlar om. Hans mittbena mår idag sådär. Han försöker upprätthålla den men den saknar sin forna lyster. Antagligen har hans sex år som verksamhetskoordinator på Newsec gjort sitt.

    Nick Carter i Backstreet Boys
    ”    Now I can see that we’ve fallen apart
    From the way that it used to be. Yeah”

    Nick Carter svek mittbenan för att helt satsa på att bli en vuxen version av Jimmy Neutron. En idiotisk idé. Han var en stilikon och svek sitt folk. När vi revolutionerar är han den första i giljotinkön.
    ”Vad har han gjort sedan BSB-tiden?”, undrar du såklart. Det är du inte ensam om! Även signaturen ’Mimmi.’ på Flashback Forum funderar på detta. Hon tog till orda 18e november 2012:
    ”Lyssnar på Backstreet boys på YouTube och får rysningar i hela kroppen!! Känner mig som barn på nytt, vilka minnen! Jag var sjukt besatt av Nick Carter! Vad gör han egentligen idag?”
    ’Popy’ på Flashback kommer snabbt till undsättning med svar:
    ”Nick var den blonda fjanten med sin ännu fjantigare lillebror Aaron Carter som vill ha godis.”
    SÅ, there’s that! Han har också dejtat Paris Hilton och varit anklagad för våldtäkt. Och skrivit en zombiefilm. Den heter Dead 7 och är verkligen sådär.

    Posh24.se:s artikel ”Vi älskar mittbenan!” från 9e juni 2012
    En artikel som snabbt omfamnades och älskades av oss mittbenor. Vi är numera stilikoner! Förebilder! Tycker att Posh24:s skribent säger det bäst själv: ”Vad har Ashley Olsen och Britney Spears gemensamt? Ja, förutom att de är kändisar såklart. Svaret är: de älskar mittbenan båda två! Och det gör vi med. Klicka på bilderna för att få lite grym hårinspo inför helgen”.

    Bildtexterna i artikeln gjorde mig oerhört stolt som mittbenebärare – och jag minns denna dag som en av de största i min barndom. Jag var vid tidpunkten 9 år gammal, och minns än idag de exakta formuleringarna:

    ”Jessica Alba är så vacker!”
    ”Britney Spears är supersnygg i mittbena.”
    ”Jennifer Aniston blev känd för sina frisyrer i ”Vänner” och det är hon fortfarande.”
    ”Selena Gomez är ursöt!”
    ”Trendiga och modemedvetna Elizabeth Olsen.”
    ”Rykande het, Alessandra Ambrosio!”
    ”Trendiga Ashley Olsen utanför sitt hotell.”

    Det hände inget sen med Posh24.se:s artikel, då det är en artikel. Artiklar åldras inte och byter ofta inte livsinriktning med åren, de bara finns kvar där. Läs den i sin helhet här.

    Av: Marcus Thapper
    Bilder: Ludde Samuelsson samt den som filmade Adam och Eva men antar att SVT äger rättigheterna, hittade Nick-Carter kollaget på goosereport.com men det kan verkligen vara gjort av vem som helst.

    Fler mittbenor (lol vi skojar)

  • Tack för tiden vi fick tillsammans, Gud!

    Året är 2013. Eric Sporrong är balls deep into Gud, böghat, evolutionsförnekelse, abortmotstånd, kvinnohat. Han hatar alla som inte älskar Gud som han älskar Gud. Hur i helvete slutade han som stand up-komiker?

    Stand up-komikern Eric Sporrong hoppade av sitt framgångsrika band. Skulle du frågat honom om varför, skulle han svarat ”Jag vill följa min dröm: att bli väckelsepredikant”.
    Ridå ungdom.  

    Jo, jo. Jag hoppade av ett band som senare blev kända. Sikta mot stjärnorna var det här. Jag var 18 år gammal och allt jag hade i huvudet var att behaga Gud, bli väckelsepredikant och dra ner himmelriket till jorden.

    Jag älskade Gud. Nej, men på riktigt jag tror inte ni förstår. Jag älskade Gud. Hade han skrivit ”Eric, jag vill att du åderlåter en späckhuggare” på väggen i brinnande bajs, så hade jag gjort det.

    Jag skrek i tungotal. Tungotal är ett annat ord för Gudiska – språket ”du och gud har tillsammans”. Ibland kunde det låta  ”rababbabbaashanagganaja” och ibland – om jag kände den helige ande i mig tillräckligt –  kunde jag dra till med ett ”rababbabbaashanagganajatikkidikkirabakadadeeeyy”. Att ”känna den heliga ande i sig” är ett kristet uttryck för att ”få feeling”.

    Tre månader efter jag tagit studenten gifte jag mig. Vid 19 års ålder. Jag fick mitt första barn vid 20 års ålder. Jag tog abnormt stora lån och flyttade till Australien för att lära mig att tjäna Gud, vid 22 års ålder. Och allt detta var någonting jag helhjärtat ville göra. Nej, jag har aldrig velat skylla ifrån mig. Gud kommer i massa format och ger massa människor mening och glädje och det här är ej en trött pissa-på-religion-text.
    Om jag var galen? Helvete ja. Absolut inget snack.

    Men Gud var aldrig dum. Aldrig någonsin var han elak. Han gjorde mig absolut inget ont. Han gjorde mig heller inte så mycket gott. Inget faktiskt. Mest för att han inte gjorde någonting. Många andra gjorde massa goda och dåliga saker som jag trodde var Gud, men det var det aldrig.

    En gång när jag bad till Gud om ett tecken så flög det in en nyckelpiga genom fönster. Inget märkligt med det tänker du.
    ”Tecken!” tänkte jag.

    Detta var så vitt jag kan minnas den enda gången Gud kommunicerade med mig. Genom nyckelpigor. Jag kan inbilla mig att den sa något i stil med ”Väl utfört arbete du gode och trogne tjänare” när den säkert i själva verket sa ”Eric, du passar så inte i långt hår. Det får dig att se ut som en ledsen järv.”

    Nedan: Eric Sporrong i långt hår. Ovan: En ledsen järv i vinterlandskap

    Jag brukade titta på DVD-seminarier om varför evolutionen var bull. Och inte bara bull, utan en global konspiration orkestrerad av satan själv för att pissa på Gud i nån slags info wars som de tydligen har de där två. Satan och Gud va? Ständigt i luven på varandra! Världsalltets Tom & Jerry, de där två busarna.

    Skapelseteorin var givetvis the shit. Adam och Eva var allas mamy och papy och det fanns legit ”bevis” för att Noaks Ark var en 100% historiskt korrekt händelse perfekt återberättad i 1:a Mosebok [OBS! Tyvärr inte Noaks Ark som i den tecknade isbjörnen som kör runt på en ö ☹] .

    Dinosaurier hade funnits absolut, men det var människor som hade dödat dem såklart. Va fan trodde ni? Och loch ness-odjuret är ju faktiskt ett ”levande bevis” på att det är så. Har för mig att detta återberättades på dvd nr 3 ”Dinosaurs and the Bible” i Dr. Kent Hovinds Creation Seminar. Rekommenderas varmt till absolut ingen alls.

    Att sträcktitta på DVD-seminarier om varför evolutionen var bull var något jag gjorde av fri vilja för att jag tyckte det var givande, intressant och till och med roligt.
    Dr. Kent Hovind skojade så härligt ibland. Och han hade dessutom ett eget dinosaurienöjesfält, med det ack så passande namnet Dinosaur Adventure Land! Här kunde unga och gamla från när och fjärran ha lite dinosariebaserade äventyr men också lära sig om den omnipotenta och gränslöst älskande kristna guden och hans bastard Jesus Kristus från Nasaret. Erkänn att du vill pyttelite se de här seminarierna nu.

    Jag gick på ett sex-seminarium på en kristen konferens (en mening som får det att sava till, förstås). På scenen stod en 60-årig brittisk farbror som skulle berätta för oss om hur det låg till med sex och hur Gud såg på det. Han var av den starka övertygelsen att anal penetration var från Satan då det var ett classic Satan move att pervertera något bakvänt som Gud hade gjort rätt från början.

    Men Gud var ju också superhärlig. En gång kom en tjej som jag kände fram och sa ”Gud har sagt till mig att ni ska få min bil”. Som man ju gör. Säger Gud något så gör man det. För man älskar honom. Och vill man ta del av ännu mer av hans gränslösa kärlek så är det bäst att lyda.
    Gud hade alltså sagt till henne (kanske genom nyckelpigan igen vadvetjagvadvetjagvadvetjag) att
    ”Du ska ge din röda jättefina volkswagen golf med ett marknadsvärde av typ 50-70 lakan till Eric!” Det går ju inte att ha några klagomål på en sådan kille, som bara löser bil från ingenstans! Vad drar han ut för ess ur rockärmen nästa gång liksom? Han verkar ju kunna lösa vad som helst ju! 2000 tunnor fulla med torv? En härlig säl? Sexton hektar av sumpmark? Oboy?

    Jag pluggade 2 år i Sydney på en teater/bibelskola. Tämligen ofta så var det välmenande kristna församlingsmedlemmar i Sverige som skickade pengar för att bistå mig som fattige student. För Gud hade ju sagt att det var så man skulle göra. Tack gud, high five rätt upp i första mosebok! Allt gud gör är egentligen bara att slänga balla grejer på alla som gillar honom. Bättre ton tack gänget.

    Och don’t get me jävlar startad på bögarna va? Som vi hatade bögarna. Det var ju vår grej! Hata bögar och tycka att abort var mord. Nej, det här är inte åsikter som den samlade kristenheten har. Jag var i en rejäl ytterkant. Så fick vi det sagt också.
    Det finns ett band som heter Delerious som brukade kallas ”frikyrkans U2”. Frikyrkans U2. Ja, jag förstår att det savar till igen. Deras låt ”Our God Reigns” börjar så här

    ”40 million babies lost to Gods great orphanage,
    It’s a modern day genocide and a modern day disgrace
    If this is a human right then why aren’t we free?
    The only freedom we have is in a man nailed to a tree.”

    Så där höll vi på va. Öj öj öj, som vi höll på. Böghat och abortmotstånd. Feminismen var enbart ett tecken på att Satan nu hade gett sig på kvinnorna.

    Typiskt att bli en kristen galning när man bergis kommer från en familj av kristna galningar. De har säkert hållit på att galen kristna sig i generationer och har lukasevangeliet som familjesigill, tänker du.
    Fast nej. Ingen i min familj var särskilt kristen alls. Min familj var en fullt vanlig övre medelklassfamilj i Taberg utanför Jönköping. Där har vi således första svaret på hur jag hamnade i tungotalskörer och försökte skrika på djävulen och driva ut demoner ur folk. Jönköping, mina damer och herrar! Staden med fler kyrkor än vad det finns sidor i högerextrema terroristers manifest.

    Jag började gymnasiet och fick nya kompisar som råkade vara kristna, hakade på dem, ville tillhöra ett sammanhang som alla andra. Träffade en tjej, och fastnade. Jag gjorde allt av helt fri vilja, inte en enda gång höll någon en pistol mot mitt huvud och sa ”Ta emot herren Jesus Kristus som din personliga herre och frälsare eller bli en pollockmålning av hjärnsubstsans på väggen din sekulariserade lilla klusterhora!”

    Året är 2013. Jag är balls deep into Gud, böghat, evolutionsförnekelse, abortmotstånd, kvinnohat 2.0 osv. Hatar alla som inte älskar Gud som jag älskar Gud. Jag tittar i min telefon. Någon på facebook delar en länk.
    ”13 anledningar till att vara feminist” hette den. Med rynkad panna och skepsism i barm så klickar jag. Och läser. Anledning efter anledning. Argument efter argument.
    Ju längre ner jag kommer och ju mer jag läser så börjar en enda tanke poppa upp. En tanke som det senare skulle visa sig skaka om mina grundvalar som ett jävla jordskalv, en tanke som skulle bli startskottet på min resa till rim, reson och allt jag på riktigt drömt om. Åh fan. Alla argument mot feminism var plötsligt fullkomligt pulveriserade. Jag hade absolut ingenting att komma med. Där och då var det som att jag för första gången på 9 år vågar öppna upp den lilla tankedörren – om jag nu har fel om detta, vad har jag mer fel om?

    2015 så tog jag beslutet. Jag sa hej då till Gud. Och jag sa hej till den där grabben som hela barndomen och stor del av ungdomen alltid varit på scen. Som sjungit som Michael Jackson på talangjakter, haft roller i skolmusikaler, lärt sig alla ord i Tomas Pettersons stand up-rutin ”handbollsmålvakten” från Släng dig i brunnen på 90-talet och framfört den i så många sammanhang som möjligt. Jag försonades med killen som lirat i band, skrivit musik, drömt om applåder, jubel och all form av uppmärksamhet från massorna för att få sina sanslösa bekräftelsebehov tillfredsställda.

    Jag intalade mig alltid att jag ville vara väckelsepredikant. Att leda människor till Gud och att de skulle känna hans kärlek. Men nu i efterhand vet jag att jag ville något annat. De predikanter jag gillade att titta på var alltid de som fick publiken att skratta. Det var ju exakt det jag ville. Stå där uppe och få dem att skratta! Jag ville vara Gud och jag ville ha publikens kärlek, uppskattning och odelade uppmärksamhet.
    Jag blev inte Gud. Jag blev stand up-komiker. För det är tydligen det man får när man plockar ut Gud ur ekvationen från en småfnissig väckelsepredikant.

    Jag älskar inte Gud längre, inte ens lite. Men jag hatar heller inte Gud. Varför skulle jag? Den vansinneskristna lilla episoden jag hade har gett mig några av mina absolut finaste vänner som jag förmodligen någonsin kommer ha och jag har fått uppleva saker som är kanon när jag skriver och gör humor.

    Men Gud om du är där ute hoppas jag du har det bra. Men OBS jag vet ju att du inte är det, för jag har kollat därute. Men nyckelpigor, de finns.

    Eric driver HELVETET Comedy och folk till vansinne. är ena halvan av den pinsamma podden ”jag vill bara ha en podd”. Följ Eric Sporrong på instagram här.

    Text: Eric Sporrong
    Bild: Fanny Agazzi/Eric Sporrong

  • Recension: Sanna Nielsen på Hamburger Börs

    Den eminenta Isidor Olsbjörk gästar nöjet på Nisch och förärar oss alla med en recension av Sanna Nielsens show “Mitt Sanna Jag”.

    Fredag den 5e april

    Jag stålsätter mig. Jag hade egentligen tänkt ha några trevliga timmar med min flickvän innan jag går på mitt jobb som husets magiker på Wallmans i Stockholm, men när jag blev erbjuden att gå på Sanna Nielsens liveshow på Hamburger Börs så förstod jag att det var detta mitt gästspel på magasinet Nisch skulle handla om.

    Jag vet nästan ingenting om Sanna Nielsen, jag vet att hon har en låt som heter empty room så jag ger den en lyssning för att ge mig själv ett smakprov på vad jag ska få uppleva och klarar exakt 18 sekunder innan jag stänger av. Jag är helt fel person att skriva denna texten och det är självklart därför jag skriver den.

    Lördagen den 6e april

    Solen skiner på väg till Hamburger Börs och jag känner mig trygg bakom mina svarta solglasögon. Jag har Gesaffelsteins senaste i lurarna och översta knappen på skjortan knäppt precis som David Lynch brukar ha. Jag får för mig att jag är sen och fruktar över hur många koffeindopade Sanna Nielsen-taggade pensionärer med vässade löständer jag kommer behöva brottas med för att komma in när jag väl anländer. Väl på plats är det helt tomt, jag är tydligen två timmar tidig. Jag svär tyst för mig själv och tar en läsk i baren, jag suckar över att jag inte ens får ta något stärkande eftersom att jag ska jobba senare och tänker på Charles Bukowski.

    Jag tänker på vilken lätt text detta kommer bli att skriva, hur jag på ett ironiskt och passivt aggressivt sätt kommer kunna halvsåga detta utan problem. Jag förväntar mig lättuggade ballader och små töntiga skämt som ingen kan ta illa upp av. Föreställningen heter “Mitt Sanna jag” och jag förväntar mig att showen kommer vara minst lika pajig och svennig som namnet.

    Två timmar går fort, lokalen har fyllts till bredden av en publik som består av ca tjugo procent unga vuxna och resterande åttio procent av pensionärspar som rest till Stockholm enbart för det här.

    Musiken börjar spela, ridån går upp och efter ett fartfyllt skränande intro gör Sanna Nielsen entre genom en trappa mitt på scenen iklädd en komplicerad svart klänning dansandes och sjungandes en låt som jag inte vet vilken det är. Men jag vet en sak, detta är tight. Sanna fucking Nielsen skiner som en sol och med sin fantastiska röst tillsammans med bandet skapar hon ett mycket starkt öppningsnummer.

    Jag är paff, tänker att de måste ha bränt allt krut på öppningsnumret och att det bara går utför härifrån, men icke. Efter öppningsnumret hälsar Sanna snabbt välkommen med elegans för att sedan påbörja nästa sångnummer. Jag känner fortfarande inte till någon av låtarna men rycks med i numret. Jag stannar upp och tänker att det fan inte var såhär det skulle vara, detta skulle börja med en tråkig ballad, gå över i små tråkiga skämt och följas upp av en till ballad.

    Sanna fortsätter leverera snygga nummer med klädbyten, dans och värme. Jag klappar med men kollar paranoidt omkring mig så att tjejen som dumpade mig i ettan på gymnasiet för en kille som ”typ känner Yung Lean” inte ser mig. Jag har en minimal personlig kris men det är okej.

    Mitt i föreställningen händer något, Sanna tar tillfället att prata om folks bild av henne som artist och människa, om att hon ses på som en vanlig töntig tjej som redan blivit en tant, helt enkelt den fördomen jag hade om att hon skulle vara musikens Ebba Busch Thor.

    Det blir en mysig och fångande monolog om vad som är Nielsens sanna jag som plötsligt slutar med en skämt om att hon “röker en pipa crack och skjuter fåglar” och jag sätter läsken i halsen, vad i hela friden sa precis den snälla fina tjejen på scen??? Ett skämt om narkotika känns spontant högst olämpligt i sammanhanget! Det får bli föreställningens enda minus, skämtet om crack var på tok för grovt och olämpligt. Det hela räddas av att monologen följs upp utav en pianoversion av Empty Room som sedan går över i Heroes av David Bowie, föreställningen fortsätter och tar slut. Efter att ha deltagit i den stående ovationen går jag ut från Hamburger Börs, med känslan att jag bevittnat en extremt välgjord föreställning som lyckades fånga varenda en i rummet, lärt mig vilket fullblodsproffs Sanna Nielsen är och förstått varför hon är där hon är.

    Jag tror jag lärde mig något av att se Mitt Sanna jag, att inte avfärda något som garanterat töntigt bara för att det inte är syskonen Dreijers senaste konstprojekt. I gymnasiet ljög jag om att jag tyckte om FKA Twigs för att få hångla med tjejer med septumpiercing men helt ärligt känner jag mer för Sanna Nielsen än vad jag nånsin gjort för Twigs tråkiga jävla låtar.

    Jag vet inte vad som hände men gillade det, som Thåström sjöng: Sanningen är den att jag är typiskt svensk.

    Av: Isidor Olsbjörk

  • Fem tjejer du inte ska dejta (mer)

    Caspian Pascal leder dig rätt, eller åtminstone inte fel, i dejtingdjungeln. Här är fem tjejer du absolut inte ska dejta i vår.

    Att dejta är ibland lite som att bli pissad i ansiktet från olika vinklar. Kanske var det just därför Livsstil bad insta-profeten Caspian Pascal om uteslutningsmetoden.

    1. ”Lyssnar på Della Q-tjejen” (se fig. 1)
    Ni vet, tjejen som vill att du ska dra in 60k i månaden OCH jobba med kultur för att hon ska känna sig självständig. I verkligheten är det enbart Moa, Bianca och Anna som jobbar med kultur, får sminkspons och drar in 60k i månaden = tusentals svenska kvinnor går runt och tror att de ska få makt om de hamnar i beroendeställning = sveriges största kvinnofälla. Della Q-tjejen vill att du ska vara 40+ och få kåtslag av unga kvinnor utan att vara gubbsjuk för att de ska få känna sig åtrådda på ett ”gentlemannamässigt sätt”.
    Slutsats: Om en Della Q-tjej intresserar sig för dig betyder det egentligen bara att du snart ska dö.

    fig. 1

    2. Tjejer som säger ”Vi är gravida”.
    Om en tjej anser sig ha så lite egenvärde att hon inte förstår VEM som bär barnet är hon:
    1. Hjärntvättad av en antifeministisk kille som söker feministstämpel för att få knulla.
    2. Ansvarslös.
    3. Korkad, då hon rimligen måste tro att ”killen ska gå in i det här lika mycket som jag”.
    Notera: ni är inget lag.
    Kom ihåg det: NI ÄR INGET LAG.

    fig. 2

    3. Tjejer som följer Matilda Wahl och Dumpa-din-kille-konton.
    Definitionen av motvind: Att vara tillsammans med en tjej som passivt aggressivt vill dumpa dig 24/7.
    1. Hon kommer vara otrogen mot dig i preventivt syfte, skriva ”av sig” i valfri Streetgäri-grupp på FB där pojkvännen skammas för att inte ”finnas där känslomässigt i sorgearbetet kring mitt dåliga samvete”.
    2. Tror hon har endometrios för att få tala ut i sin lokaltidning om en trendig sjukdom, sin feministiska hypokondri som det heter.
    3. I ren provokation går hon upp 80 pannor och råkar ”sitta ihjäl dig” under en sexakt, skriver av sig i Streetgäri-gruppen, ”för att han inte finns där i mitt sorgearbete kring mitt dåliga samvete”, frågar sen om bantningstips.

    fig. 3

    4. Smyg-alkoholisten.
    Varje möte är liksom en nätverksträff och en kompislunch där de typ bara råkar dricka sig lagom fulla. Tio år senare inser du att du levt med en fullblodsalkis som försummat barnen och som nu är arbetslös, har leversvikt, gulsot och en otrohetsaffär med hjärtläkaren och receptionisten på pantbanken, det enda rimliga hon gör är att fortfarande tugga V6.
    Du försöker att konfrontera men hon sover i soffan med vinfläckar i ansiktet då hon försökt dricka under insomningsprocessen. Vuxna män kan inte göra samma sak, de har nämligen inga kompisar.

    5. Växtgäris (se fig 3).
    Odlar monstera och paljettblad istället för killdrogen cannabis. Tjejer som vill testa om du klarar ”att se en krukväxt dö i ett minimalistiskt fönster”. Snart kan ni inte ha sex för ”växterna tittar på”. Ni får knulla i trapphuset istället. Efter tre månader får du flytta runt växterna i realtid för att fånga exakt rätt mängd ljus.
    Ni ska inte ha barn. Att föda en växt är något själsligt som gör mer ont än en vaginal förlossning.

    TEXT: CASPIAN PASCAL
    BILD: CASPIAN PASCAL/FANNY AGAZZI

  • Roliga lekar som får dig att glömma livets meningslöshet

    Till sista stavelsen av livets bok. Känns ditt liv stundtals enformigt och färglöst? Michel Sanchez presenterar här tre lekar som kan liva upp din gråa vardag

    Imorgon och imorgon och imorgon. Så kryper det så sakta dag från dag . Till sista stavelsen av livets bok. Känns ditt liv stundtals enformigt och färglöst? Har du och dina vänner aldrig roligt ihop? Sitter du och din partner bara och stirrar på varandra tills det är läggdags? Michel Sanchez presenterar här tre lekar som kan liva upp din gråa vardag

    Tråkig fest? Spela Aftonbladet Bingo! Gå in på aftonbladet.se, den enda tidningen som fortfarande tar journalism på allvar och se om du lyckas få bingo.

    Här är en kul och lärorik lek som kan liva upp en lång bilresa. Den handlar om två av våra mest inspirerande människor som kommer att ledsaga oss till en ljusare framtid: Greta Thunberg och Bianca Ingrosso. Men vem sa egentligen vad?

     

    TIll sist vill jag passa på att tipsa om den nya upplagan av ”Vem vet mest” som den här gången fokuserar på svensk skogsindustri. När det ryktades om det här spelet för två år sedan var det många skogsindustri-aficionados inklusive jag själv som fick lite pirr i byxan.

    Efter många år av påtryckningar till diverse spelutvecklare om behovet av ett sånt här spel (därav en del hotbrev som förstås inte är ok) så verkar det som om dem gett vika! Varm rekommendation

     

    AV: MICHEL SANCHEZ