ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Kultur och Nöje

  • ✴︎

    ✴︎

    7 stora feta nej på krogen

    Isak tipsar om vad du inte skall beställa på krogen och vilka typer av restauranger du inte skall gå på!

    Faster har skiljt sig och det har blivit hög tid för familjen att fira eller så har ditt larvig korplag kommit sjua i division Märsta Norra och lagkassan på 450kr skall supas upp. Du känner igen situationen. Ni skall ut på krogen, men ingen vill betala ordentligt för sig. Här kommer några tips på saker du aldrig skall göra, äta eller beställa på krogen om du vill uppfattas som en trovärdig människa med ett existensberättigande.

    Dricka Mjölkdrinkar

    Jämför drinknamn som White Russian, Rosa Pantern, Spanish Bomb med namn som Dry Martini, Old Fashioned och Mint Julep så förstår du att mjölkdrinkar är till för idioter med dålig smak. Hur roligt det än var att The Dude drack White Russian i morgonrock, är det aldrig okej att göra detsamma och ha hedern i behåll.

    Mjölkdrinkar är milkshakes för vuxna. Och det är bara barn som dricker milkshakes. Var inte ett barn. Drick inte mjölkdrink.

    Äta Majskyckling

    Majskyckling är mat för tråkmånsar och nej-sägare som Simon Gärdenfors skulle uttryckt det.  Att beställa majskyckling på krogen är lite som att åka till Kolmården och kolla på gråsparvarna som käkar ett tappat korvbröd precis vid ingången.

    Är du på Kolmården, se mäktiga tigrar. Är du på krogen, ät något som inte får dig att vilja begå.

    Rött vin på sunkbar

    Vin är fint, sunkbarer är fult. Därför kommer aldrig vinet på en sunkbar att var gott. Det är väldigt enkel matematik. Vill du dricka vin fult, drick det ur duralexglas på en efterfest där en kulturman visar kuken för att befästa dominans. Men ha fortfarande ett bra vin i glaset.

    Ett glas Foot of Carmen är typ kranvatten, vinäger, röd karamellfärg och vodka. Den drinken finns och kallas finska farmorns sista fylla. Det är en sista utväg. Inte ett medvetet val någon vuxen bör göra.

    Greker och Kineser

    Det är ju aldrig gott tyvärr. Fyra små rätter hette från början fyra små rester från gårdagens personalmat, men det blev för många R för att kunna uttala så de var tvungna att korta ned det. Vad du än beställer på en vanlig kinakrog så är det i princip sån fryst wokmix med kolasås och grishälskebab som proteinkälla.

    Souvlaki smakar bark. Grekerna själva är till och med trötta på sin egen mat. Det är därför det finns grekiska ställen som heter ”En till Grek på söder”. Redan i namnet vet de att de bara tar upp onödig plats men med tanke på hur mycket grekhak som finns verkar det som att det inte kan något annat än att röra ihop vattning tzatsiki, missköta ekonomi och spela defensiv fotboll en gång per halvsekel.

    Buffé

    Buffén. De dåliga krogalternativens mamma. Det är ohygieniskt, billiga råvaror och otrevliga miljöer. Maten ligger så jävla länge i de där byttorna så att om du gräver tillräckligt djupt så hittar du ett eget litet ekosystem. 30% av intäkterna på buffékrogar kommer som ett resultat av den lilla maskodling som uppstår i varje bytta med köttbullar eller pad thai.

    Den värsta buffén är dock den mongoliska där försäljningsargumentet är att  “du ser hur maten tillagas”. Är du så jävla korkad att du måste se en underbetald Djingis Kahn-ättling fräsa på en uppchoppad lövbiff för att få känslan av att äta fräscht utan att reflektera över att alla andra idioter i lokalen hostat tuberkulos över din anrättning så kan du lika gärna äta grus eller göra en Gärdestad.

    Pasta

    Pastan är en billig bukfylla till 90% bestående av vitt mjöl och grädde. Det är gott hemma men på krogen är det aldrig värt det. Vill du ha ett bevis? Vad säger alla som inte kan laga mat? “Jag är inte så bra på matlagning, men jag gör en helt okej Lax/fläskfile/Quorn-pasta.” Detsamma gäller på restaurang.

    Entrecote för 300kr och potatis vid sidan av för 45kr

    Kanske det dummaste val du kan göra på krogen. Äter du inte på typ AG så är det onödigt med köttbit eftersom du antagligen hittar en bättre i disken på ICA och potatis skall aldrig kosta 45kr extra. Inte ens om det är potatis odlad av afghanska flyktingbarn som en del av ett integrationsprojekt med ekologisk profil. I slutändan är det en jävla jordrot som någon nedtjackad kock med en palsternacka tatuerad på underarmen tärnar upp medans han skämtar om hur han på gårdagens service kränkt samtliga kollegor av kvinnligt kön.

    Krogar som behandlar kött och potatis som om det vore tapas där du måste pynta för varenda beståndsdel på tallriken är i regel skit. Jag väntar bara på att du kommer få betala 15,50 för att de skall lägga en persiljekvist på toppen. Köp en planka på lokala haket istället, skit i att köttet kommer från uzbekiska laddkor och njut.

    Av: Isak Wahlberg

  • ✴︎

    ✴︎

    Slutgnällt

    SPOILERVARNING. Det finns inte en teveserie som slutar utan att tittarna blir besvikna på slutet. Men nu är det slutgnällt tycker Ludde Samuelsson.

    SPOILERVARNING. Det finns inte en teveserie som slutar utan att tittarna blir besvikna på slutet. Men nu är det slutgnällt tycker Ludde Samuelsson.

    Människan jag sa ja till inför präst, släkt och vänner i somras blev besviken. På slutet av säsong två av Netflix true crime-serie Mindhunter.

    För att inte säga för mycket om slutet i Mindhunter men samtidigt förklara för eventuella oinvigda: Mindhunter är som Morden i Midsomer fast tvärtom. Mindhunter är på riktigt, på amerikanska och polisen lyckas inte ta fast mördaren. Mordvapnet är heller inte eldpilbåge och mördaren är inte engagerad den lokala roddföreningen samt med “ta fast” menas i fallet Mindhunter “inte lyckas åtala på alla önskade åtalspunkter”. 

    Där satt vi hursomhelst i soffan och blev snuvade på en rafflande upplösning, vars rafflighet vi kunde förutspått eftersom Mindhunter baseras på verkliga händelser men ÄNDÅ! Det blev samma antiklimax som i våras när Jon Snow dödade Daenerys Targaryen i det sista avsnittet av Game of Thrones.

    – GoT-finalen var en bra besvikelse, vrålade Aftonbladets Markus Larsson då samtidigt som han famlade efter en penna. Någon timme senare utgjorde samma mening rubriken på hans krönika som pushades ut tillsammans med nyheten att en miljon fans krävde en ny säsong av manusförfattarna.

    Lite som att som att kräva SJ på ersättning för en försening i form av en resa med samma tåg.

    Magasinet Nischs egen Isak Wahlberg kallade sista säsongen av Game of Thrones för “en resa i ångest” och för beskriva sitt känslosvall efter seriens sista avsnitt var en självbiografisk krönika om hur han blev dumpad i högstadiet uppenbarligen det enda som stod i emotionell proportion till hur dåligt han mådde.

    Ska det behöva vara såhär? Vi sliter i tevesofforna år ut och år in och vad får vi för lön för mödan? Mindhunter lyckas inte hunta mindet, demokratin uppfinns i Westeros och det visar sig att alla bara var döda i Lost. Elleeer…?

    (Jag har själv inte sett Lost, bara uttolkat fritt ur tråden “Vi som hatade LOST-slutet” på Familjeliv.se.)

    Det verkar som om Netflix, HBO och dylika inte lyckats förära tevepubliken med en skälig upplösning de senaste tio åren.

    Men nu får det lov att vara slutgnällt. För det första är det åtminstone hög tid att ta bort blåslampan från dramaturgin. Slutet har nämligen sällan med handlingen att göra så mycket som det beror på att någon av nyckelpersonerna i produktionen har fått något annat att göra.

    Att Alexandra Rapaport blir påkörd i slutet av Gåsmamman har ingen större dramaturgisk betydelse mer än att man kan misstänka att Peter Magnusson ska spela in en ny juldagskomedi i Thailand.

    Att vi troligen aldrig får veta hur det går för familjen Hansson/Hansén i satsningen Insta Sitcom beror mer på att Johanna Nordström ska ut på standup-turné eller att Fanta kunde slänga upp en större hög pengar på bordet för hennes tid än Anitha Clemence.

    En serie pågår inte till slut, den pågår tills pengarna är slut.

    För det andra och framförallt: Vi blir egentligen inte besvikna på hur en serie slutar, vi blir besvikna på att en serie slutar. Tomma av den plötsliga insikten om att människoöden vi investerat hjärta och tid i bara var en bluff. På låtsas! Uppdiktat tills skådespelarkontraktet tog slut. Påhittat, lagom till jul.

    Våra känslostormar är inte ett uttryck för undermålig underhållning utan tvärtom ett bevis för högkvalitativ sådan. Så trollbindande att vi tittare helt glömde bort att allt bara var på låtsas. The Red Keep var bara ett luftslott för att Kit Harrington ska kunna att ställa mat på bordet. Jag förutsätter att den gode Kit har ett mycket långt matbord.

    Till jul kommer jag att våndas över Star Wars Episod IX: The Rise of Skywalker. Den sista delen i Skywalker-sagan tillika den viktigaste kulturyttringen i mitt liv. Jag kommer att må dåligt för att det är över, men det får vara över hur det vill. Jag räknar kallt med att galaxens öde på något jävla sätt kommer att hamna i händerna på Jar Jar Binks, men fram till dess tänker jag njuta.

    Av: Ludde Samuelsson

    Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson

  • ✴︎

    ✴︎

    Farväl GoT!

    Isak säger hejdå till Game of Thrones.

    Per Gessle skrev en gång textraden “Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.” Det är trallpoptext 1A, men det sammanfattar ganska väl mina känslor gällande Game of Thrones sista säsong, avsnitt och ruta. Kanske blev det inte vad vi tänkt oss. Men vad blir egentligen som man tänkt sig? Kanske inget. Kanske allt egentligen.

    Jag hörde en teori om att alla börjat hata GoT nu på slutet på samma sätt som man i rädsla för att bli dumpad ser till att dumpa först. Det är ett sätt att rycka av plåstret. Att ta kontroll över sitt eget öde. Jag gjorde det själv för tre veckor sedan när jag tackade för mig i och med avsnittet “The long night”.

    Jag kan inte minnas något som enat människor så här mycket sedan Lost. Lost tappade det redan efter 2 säsonger. Game of Thrones höll i närmare sju. Det är klart det blir svårt att säga farväl. Vi minns ju allt gott som aldrig mer kommer tillbaka.

    Chocken i säsong 1 när Ned Stark visade sig inte vara seriens huvudkaraktär utan tydligen en farbror det helt sonika gick att hugga huvudet av. The Red Wedding, när ytterligare en förmodad huvudkaraktär fick sätta livet till. Giftmordet på Joffrey, när The Mountain krossade skallen på Oberyn, Jon Snows död. Listan kan göras lång bara när en ser till de största svängningarna i historien. Tittar man på de små sakerna, blir listan av minnesvärda stunder än längre.

    Det var ett omöjligt uppdrag att knyta ihop denna säck på ett tillfredsställande sätt. Det är en relation som tagit slut och vi måste behandla detta på samma sätt. Precis när det tar slut är man arg eller ledsen eller förtvivlad. Men efter ett tag så släpper det värsta och man kan titta tillbaka på det som varit med värme och glädje.

    Game of Thrones är allas vårt ex. En gemensam kärlekshistoria som inte höll. Just nu är vi sura eller ledsna över att det inte blev som vi ville i slutet. Det får vi vara ett tag till. Sedan måste vi börja minnas Game of Thrones som vi minns våra första relationer i högstadiet.

    Du kan inte vara sur på Nils i 8B för att han inte ville kyssa dig framför grabbarna i fotbollslaget. Du får va glad för att han bjöd dig på oboy och tittade på O.C. med dig. Du kan inte vara lack på att Jasmin tyckte att en tre år äldre kille med bil var tuffare än du. Du får nöja dig med minnet av när hon strök din finniga kind fri från tårar när du skrapat upp benet i en moppevurpa.

    Game of Thrones är din ungdomskärlek som nu är borta. Det är bara psykfall som fortfarande är ihop med hen den blev kär i på högstadiet. Var inte ett psykfall!

    Minns Game of Thrones för alla fina stunder av sex, död och våld. Sen går du vidare. Det kommer nya serier. Snart hittar du en annan som du lutar dig mot när allt känns tungt och förjävligt. Sen tar det slut och sådär fortsätter det. Tills du en dag kapitulerar inför oron att vara ensam och bestämmer dig för att det här, det är inte den bästa serien. Men det är min serie och jag kommer kolla på den. För alltid.

    Då sitter du där, med en grogg i handen framför Morden i Midsomer eller Vänner eller Hem till Gården. Njuter gör du kanske inte, men du är tillfreds. Och ibland, när koncentrationen darrar, tillåter du dig ett förlupet minne av den tid som flytt. Då dyker dom upp, framför dig, dansandes i vackraste skrud. Dany, innan hon blev ond. Jon innan han blev en mes. Arya innan hon blev pirat. De flesta innan de på ett eller annat märkligt sätt dog. Som fina minnen av en gammal kärlek. Ingen ilska eller sorg finns kvar. Bara vetskapen om att det är över nu, och att du kommer ihåg alla dagar ni fick.

    Text: Isak Wahlberg

    Följ mig på Instagram och Twitter: @Wahlbergisak

  • ✴︎

    ✴︎

    Utan extensions på Riche

    Nisch på Riche! Gisela Zeime skriver om de vanligaste synerna på ett av Stockholms klassiska vattenhål.

    Klockan är runt tio och en vakt i ljusblå parkas hälsar välkommen och öppnar dörren till ett av Stureplans mest legendariska vattenhål, Riche. Sedan metoohösten är Richeprofilen ett minne blott i välkomstkommittén. Ni vet han med väldigt mycket för långt hår överallt och det välkända partytricket att klippa hål i byxfickorna. Han som har en bror som gillade att pyssla, med ett och annat, i TV4. Men han känns inte alltför saknad.

    Det har redan börjat fyllas på med gäster i denna alldeles för lilla bar för sitt eget bästa. Fördelen är att man lätt smälter in i folkmassan och blir en automatisk minglare, bara genom att stå där och sedan flyta med strömmen.

    De flesta barstolarna är redan intagna av medelålders män med lockar i nacken och kulmagen instoppad i en lammullströja. En inte alltför spännande utsikt, men herregud de måste ju också få vara här. De tillhör ju ursprungsbefolkningen.

    Den kvinnliga befolkningen består till största delen av blonda hårsvall.  Jag med min bruna page tittar avundsjukt och blir samtidigt lite illamående.  Vänjer mig aldrig vid kombinationen gubbar och 22-åriga blondiner och är beredd att långsamt backa ut ur lokalen. Men som vanligt har jag misstagit mig. Damerna behöver bara vända sig om för att jag ska bli lugn igen. Vi är typ lika gamla, men skillnaden är att jag inte klär i blonda extensions och därför ser 57 år gammal ut 360 grader runt om.

    Jag bockar av några stammisar. I ett hörn hänger ett par rester från Lustans Lakejer, check. Mannen med den flörtiga blicken, som tror att han är snyggast i hela världen, check. Darriga gubben är också här, som vanligt med sin leopardsjal runt halsen och ett champagneglas i handen. Han skakar fint till musiken, men mer i baktakt. Att det fortfarande är något kvar i glaset är ett under, det mesta har nog hamnat på andra gäster. Det är också en förklaring till varför stamgästerna, visa av skadan, brukar lämna ett visst space runt honom.

    Mitt emot bardisken löper en väggfast soffa med tillhörande alldeles för små runda bord. Många ser sin chans att parkera sitt glas på dem, men det bör inte göras alltför länge. Med jämna mellanrum sveper en överlastad Michel Kors-väska över alltihopa och gör rent hus. Varför måste en del kvinnor ha hela bohaget med sig på krogen, är de hemlösa? Vad hände med den lilla kuvertväskan? Med andra ord, ingen riktig Richekväll utan lätt fuktade ben och en kraschande känsla under skosulorna.

    Men usch vad jag gnäller. Vad gör hon ens här, undrar kanske ni? Jo, jag gillar att glo på folk. Det har jag gjort sedan jag var liten och det gör jag fortfarande, ohämmat.

    Dags för sprit! Jag armbågar mig fram i baren för att beställa en GT. Nackdelarna med GT:arna på Riche är att de är dyra. Fördelarna är att man utan problem kan träna förmiddagen därpå, eftersom man mest fått i sig en massa smält is.

    Personalen jobbar snabbt och metodiskt och har totalkoll på vem som står näst i tur. En man viftar argt med kreditkortet framför näsan på en tjej bakom disken och skriker ”Det har varit min tur länge nu!”. Jag pekar mot bartenderns öra, där det sitter en stor gul öronpropp.  Bästa arbetsmiljöskyddet den här kvällen.

    Försedd med drinkglas känner jag mig nu tillräckligt utrustad för lite cirkulerande och spanande. Promenaden styrs mot lilla baren, dvs plantskolan för den unga generationen. Några ser ut som minikopior av klientelet i andra baren, möjligtvis minus kulmage. Den här baren är något luftigare och det finns DJ minsann.

    Nu kommer min lilla rant, förlåt mig, men det här är något jag inte förstår. Arbetsmarknaden för DJ:s har de senaste åren fullkomligt exploderat. Vilken planta som helst kan numera kalla sig DJ och alla barer och klubbar med självbevarelsedrift har en sådan. Men var är discot? Det är både logistikmässigt svårt och socialt icke accepterat att börja dansa mitt i baren. DJ:n torterar en med alla 70- och 80-talshits du kan komma på, men det enda du möjligtvis kan göra är att i takt torrjucka lite diskret mot bardisken.

    Till detta kommer en så hög volym av dessa godbitar att det blir helt omöjligt att föra en konversation. Med andra ord, allt faller mellan stolarna. Drömmer mig för en stund tillbaka till slutet av 70-talet då DJ:n hette Sydney och diskoteket hette Big Brother, men det senare inte syftande på en makaber dokusåpa, utan på ett ställe med dansgolv och blinkande lampor.

    Tack för att jag fick ventilera mig! En drajja på det! Nu kan jag lugnt återgå till min favoritsyssla – att glo.

    Text: Gisela Zeime

  • ✴︎

    ✴︎

    Den långa natten – En resa i ångest

    Isak har sett senaste avsnittet av Game of Thrones och vill nu dö. The text is long and full of spoilers.

    Jag har aldrig varit livrädd. Aldrig så rädd att jag på riktigt trott att jag skall dö. Otroligt rädd har jag varit många gånger. När jag såg Saw för första gången sov jag inte på tre nätter. När jag blev sparkad i huvudet av en kille på stan för tio år sedan trodde jag att de skulle sluta illa. Varje gång jag ser en orm på TV får jag panik och måste ta upp fötterna från marken.

    Att jag, personligen, skulle bli berövad mitt enda liv har jag dock aldrig trott. Därför har jag aldrig heller upplevt riktigt dödsångest. Inte förrän nu.

    Det senaste avsnittet av Game of Thrones, The Long Night, är det absolut äckligaste jag upplevt i hela mitt liv och då har jag ändå sett en kompis döda och äta en fiskmås. Men det är en annan historia.

    Från första rutan infann sig ett tryck över bröstet som varade i 78 minuter. Under avsnittets gilla gång stegrade detta tryck. När den första vågen av Dothrakis sista glöd blivit utplånad och paniken lös i ögonen på mänsklighetens sista hopp var trycket värre än dagen efter en sån firmafest där man blivit så full att man sagt upp sig och spytt ned sig, samtidigt. Just det har jag inte gjort, men det krävs ingen Hans Rosling för att räkna ut ångesten i den ekvationen.

    Därefter blir det bara värre. Så här i efterhand var de odödas första anstormning att likna vid ett trevligt bad. En odöd jätte här och var känns när jag tänker tillbaka på det som rosenblad, ljus och badbomber. En extra krydda till en redan god anrättning.

    När Jon Snow och Dany hamnar i blåsväder och Wightsen stormar mot Winterfell når paniken nya nivåer. Här är första gången jag känner för att på riktigt bara hoppa ut genom fönstret. Jag orkar inte se något så här hemskt. “27-åringen som hoppade ut genom fönstret och bara dog (för att han inte pallade se mer av GoT säsong 8)” är ingen bra titel på en bok. Men i några sekunder där kändes det som ett fullt rimligt namn på min postuma biografi.

    När Winterfells så sakta börjar intas och unsullied, människor och vildar faller till marken snabbare än vad till och med Alexander “The Mauler” Gustafsson lyckas med, så gråter jag bara. Och hyperventilerar. Det finns liksom inte längre något kraft kvar i mig. Jag är ett skal av en människa, bruten in i själen. Inte så bruten att jag inte hade kunnat ge “The Mauler” en bra match, men ändå.

    Skiten träffar sedan fläkten på riktigt. Hej då slottsmur. Hej isdrake som mördar allt. Hej en miljon äckliga jävla svin till zombie as som skriker och äter sig igenom allt en någonsin hållit kärt snabbare än vad Alexander “The Mauler” Gustafsson äter tröst tårtan han köper efter ännu en förlust i oktagonen. Okej, jag skall släppa “The Mauler” nu.

    Jag är vid det här laget så rädd att jag står upp och tittar med en liten fickkniv i handen. Beredd på att försvara mig eller bara sticka ut mina egna ögon för att slippa se något mer.

    Sedan går paniktåget på alla cylindrar. Allt skiter sig och någonstans där när kryptan vaknar till liv och både Arya, John och Brienne ser ut att stryka med så finns det liksom inte någon omvärld kvar. TUT TUT! Allt är skräck, skrik och panik. ALL ABOARD THE ÅNGESTTÅG! Jag överväger att börja flossa och lyssna på Takida för att på något sätt parera ångesten med hjälp av skam. Men det går inte.

    Känslan är att inget går som man tänkt sig någonsin. På cirka en timme har Game of Thrones berövat mig all livslust. Det känns som när jag gav Elin en ros på alla hjärtans dag i högstadiet. Det känns som när jag blev hemskjutsad av polisen efter att ha blivit tagen i dörren till Blue Moon Bar med falskleg.

    Det finns inte längre något hopp. Karaktärer vi följt sedan 2011 går och dör mitt framför ögonen på oss. Paniken och ångesten har nu förvandlats till apati. Jag stirrar bara håglöst in i skärmen. Dör jag nu är det okej, det finns inte längre något vackert kvar på denna jord. Bara mörker och död. Vilket är exakt samma känsla jag hade när jag som sjuåring förstod att Magic, med sin svarta förpackning med fyrverkerier på, inte alls var smällare utan kondomer. Tack till min proggiga mamma och pappa som bad mig att fråga personalen på Statoil om detta istället för att bara ljuga mig rakt upp i ansiktet som vilka ansvariga föräldrar som helst.

    I slutet av avsnittet så tror jag att alla skall dö. Det är liksom över. De gör en åtta säsonger lång Ned Stark på oss och vi förstår att denna serie handlar inte alls om den sympatiska familjen i norr utan om det psykopatiska Cerci och hennes jävla rövgäng till bundsförvanter. Jag vill kräkas.

    När även den gode Reek faller till marken och Nattkungen står öga mot öga med mänsklighetens sista minne så förstår jag att det är så här det känns att dö. Du går igenom alla vidriga känslor som finns. Ångest, panik, sorg, apati, ren och skär rädsla. Livet passerar i revy. Foten i huvet i Täby 2007. En grillad mås. Alla gånger The Mauler gjort mig besviken. Nobben av Elin i parallellklassen. Falsklegget och de där jävla “smällarna”.

    När det väl är över är jag bara ledsen. Jag har aldrig upplevt något vidrigare i hela mitt liv. Jag vet inte om jag vill se mer av Game of Thornes.  Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna känna glädje igen.

    Precis som Arya släpper jag kniven jag krampaktigt hållit i min vänstra hand. Fångar upp den med högern och hugger den rakt igenom TVn i mitt vardagsrum. Jag är fri. Aldrig mer skall jag behöva må såhär dåligt av en serie igen. För något som det jag precis bevittnat har aldrig och kommer aldrig någonsin mer att skapas. Och om det gör det, så kommer jag inte att titta. Jag har fått nog av mörker. Nu blir det Mandelmanns, My Little Pony och myskvällar med Ben & Jerrys framför Gilmore Girls livet ut.

    Tack för mig GoT, far åt helvete!

     

    Text: Isak Wahlberg

    Följ mig på Instagram och Twitter: @Wahlbergisak