ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Kultur och Nöje

  • ✴︎

    ✴︎

    Je Suis Malmö

    Isak har besökt Malmö för första gången i sitt liv och ger ett utlåtande om staden och nöjeslivet.

    I 27 år har jag levt utan att en enda gång besöka Malmö. Från början var det inte ett aktivt val utan det bara blev så att jag aldrig hade någon anledning att åka dit. Jag känner ingen i Malmö och det finns inget i Malmö jag känt att jag velat besöka eller uppleva. Med åren har jag allt mer känt “vad ska jag dit och göra och vill Malmö ens ha mig där”? Jag började undvika Malmö, kokettera med att jag aldrig varit där, som ett vidrigt huvudstads-skryt. Mina fördomar om staden har växt och gamla Malmöbor som Felicia Jackson och Clara Kristiansen har påtalat flertalet gånger att “Isak, Malmö kommer att hata dig! Malmö kommer tugga dig och spotta ut dig som om du vore den där broskbiten i shawarman på ett av Bergsgatans alla kebabhak.” Min bild av Malmö har helt enkelt inte varit den bästa och jag har inte haft någon anledning att ändra på det. Tills nu!

    Anledningen till mitt besök i staden är en spot på Under Jord. Det skall giggas, min jävla Stockholmshumor skall testat i oprövat skånevatten och jag vet inte vad jag skall vänta mig. Men giggas ska det. I och med avståndet tar jag ledigt för att slippa “jobba” på ett tåg dagen efter med 2 timmars sömn och 12 starkpangare i systemet. Grabben har förtjänat lite ledigt så beslutet landar i att jag tar en weekend i Malmö helt utan några andra planer än gigget på onsdagen. Öppna landskap, vild och vacker, en lycklig man. Här skall det käkas falafel och drickas långburk på Möllan.

    Onsdag

    Jag anländer Malmö 14.30 och tar sikte mot mitt hem för vistelsens två första nätter. Elvira Lander har lånat ut sin lägenhet bekvämt beläget ett stenkast från Malmö Brewing Co. där kvällens show skall gå av stapeln. Det är vår i Skåne och doften av nyklippt gräs slår mot mig när jag tar mina första stapplande steg i staden. Under min promenad slår ett par tankar mig. “Här är det inte så pjåkigt ändå, Malmö är ganska vackert”. Kanalerna som inramar Gamla Staden ger liv, Lilla Torg är härligt pittoreskt och människorna jag möter har något intensivt i blicken.

    Efter att ha dumpat mina grejer bli första stopp en falafel. Hur mycket jag än försökt undvika Malmö så går det inte att fly det eviga tjatet om den där förbannade falafeln och nu måste det bara upplevas. Efter rekommendationer från redaktionen faller valet på Shawarma City X som stoltserar med “irakiskt bröd” som tydligen skall vara något alldeles extra.

    Jag menar inte att pissa på någons parad här men falafeln är inte mycket att hänga i granen. Den funkar. Jag ljuger för mina redaktionskamrater när jag säger att den är 6 av 10. Sanningen är att den är 4 av 10.

    Efter denna milda gastronomiska besvikelse slår klockan öl! Jag glider upp på Möllevångstorget och blickar ut över denna mytomspunna plats som klockan 15.30 en onsdag är ganska så öde så när som på ett stort gäng duvor som patrullerar torget. Efter ytterligare rekommendationer från redaktionen intar jag Nyhavn och serveras en öl.

    Eftersom det i princip bara är jag som är där så har servitören tid att snacka lite med mig. Jag får lära mig vart jag skall köpa knark, flera gånger återkommer han till knarket. Jag frågar om det ser ut som att jag vill knarka, då tittar han på mig som att jag är dum i huvudet och säger “I Malmö vill alla knarka”. Han säger att det enligt ryktet finns vapen gömda kring Möllan. Vart vet han dock inte.

    När jag frågar vad han har för tips på vad jag inte skall missa när jag är här frågar han hur gammal jag är och efter mitt svar konstaterar han att jag är för gammal för att gå på klubbarna. “Du kommer bli nedslagen direkt mannen” lyder hans utlåtande. Han fortsätter att prata om knark utan att egentligen rekommendera mig en enda lokal upplevelse. När jag nämner att jag funderar på att tuta över till Köpenhamn skiner han upp. “Ja, det ska du verkligen göra”.

    Efter första ölen dyker en kamrat upp som håller mig sällskap under den andra. Jag ber om en rundtur och får se knarkrondellen och Folkets park med sin Moriska Paviljong och far i hatt. Tillslut leder promenaden oss till Pildammsparken där vädret skiftar och övergår i mild vår till hagelstorm. Vädret kränker oss men vi härdar ut. Här är Big Slap om somrarna, där såg hon en skjutning för några år sedan. På andra sidan gatan ser vi en pojke som går klädd i endast en byxa och tshirt utan några skor i ovädret. Här någonstans känner jag att min bild av Malmö kanske ändå stämmer. Promenaden avslutas på ännu ett kebabhak, denna gång Sara, återigen är maten en besvikelse. Vi skiljs åt och det är dags för gigg. Gigget går bra, alla är glada, ingen dog.

    Därefter startat vad som kommer att utveckla sig till ett ölkalas i dagarna fyra.

    Torsdag-Lördag

    Jag hinner med en jävla massa grejer skall sägas. Det är efterdojor med sydamerikansk finkelsprit. Det är rosa nattskjortor och undulater. Det börjar planeras barnböcker och det åks till Lund för konsert. Jag äter en solomiddag på Bastard som är sådär, för lite syra i en lardomacka, för mycket beska i en endivesallad, för mycket av allt i en råbiff, men god Dry Martini. Det dricks mer öl på Möllan, det äts ostron, det gås på standup på Moriskan och ölas med fler komiker och framförallt slinker det ned en och annan kebab/falafel/shawarma där emellan. Mellan onsdag natt och söndag eftermiddag hinner jag ta mig tusan göra det mesta, jag upplever Malmö, Lund, Möllan. Platser jag aldrig besökt förut, tillsammans med folk jag knappt träffat tidigare. Alla är snälla, alla är inbjudande, allt är najs.

    Vid ett tillfälle beställer jag all mat på menyn på Papi i Saluhallen. Här vill jag stanna upp lite. För de serverade otroligt genomtänkt italiensk mat. Vitello Tonnaton är strålande, nässelpastan subtil men tilltalande, raviolin i skaldjursbisque utmärkt. Dessutom är personalen så trevlig så att de bjuder på både vin och charkbricka samt bokar in mig och mitt sällskap på en en annan krog samma kväll trots att det är full. Av olika anledningar missade vi att dyka upp, men det var säkert bra där med.

    Skulle jag redogöra för dessa dagar på samma vis som jag redogjorde för onsdagen skulle denna text bli längre en den D-uppsats jag aldrig skrivit klart. Så det får bli på detta vis, små minnesbilder. En dubbel espresso här, ett glas vin där. Ett hot om våld på en MFF-bar hit, en öl med Anton Magnusson dit. Nyfunna vänner till höger, museibesök till vänster. Taxi, promenad, Voi, kors och tvärs genom staden. Botten upp, hissen ned.

    Utlåtande

    Nu har det gått 2 veckor sedan jag åkte och det tar emot att behöva säga det, men jag saknar Malmö. Kanske för att man saknar alla platser där man semestrar, kanske för att man alltid saknar ett liv där man slipper tänka på plånboken. Kanske för att Malmö helt enkelt är riktigt jävla trevligt. Det är lite lugnare. Folk ser ut lite hur fan som helst och gör lite vad fan de vill. Det är soft, jag blev inte skjuten, jag hade svinkul. Jag åt gott vid flera tillfällen. Jag tog del av kulturlivet. Jag såg en fasan, bara en sån grej, vart fan ser man en fasan ens? Jo i Malmö såklart. Det är vackert, havet ligger nära, närheten till Köpenhamn gör att varje dag kan bli ett äventyr. Jag var inte ens där, men ett smörrebröd på Told & Snaps eller en gammeldansk på Kattens Källare var aldrig längre bort än vad det tar mig att åka till jobbet hemma i Stockholm.

    Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag gillar Malmö och jag tror kanske att Malmö gillar mig!

    Text: Isak Wahlberg

  • ✴︎

    ✴︎

    Recension: Störst av Allt (TV-serie)

    Allas vår älskade Elinor Svensson skriver ett par väl valda ord om den svenska Netflix-serien “Störst av Allt”!

    Okej, för full transparens (och skryt) så vill jag börja med att säga att jag läst Malin Persson Giolitos bok Störst Av Allt som ju är förlagan till serien med samma namn. Och ja, jag läste boken innan jag hört folk prata om hur bra den var, och innan jag visste att Malin Persson Giolito är Leif GW Perssons dotter, och innan jag visste att Malin Persson Giolito inte har något emot skämt om pedofili. Och – som om inte detta var coolt nog av mig – så lånade jag dessutom boken som e-bok på biblioteket på WEBBEN (framtiden är här). Hur som helst, innan jag “satte” “tänderna” “i” Netflix-serien så visste jag alltså redan att det åtminstone är en spännande historia jag skulle få mig till livs.

    Serien har onekligen hypats upp en hel del: det är den första svenska Netflix-serien, man ser reklamaffischer för den vart man än går, och herregud till och med Henrik Schyffert spelar en roll!!!! Visserligen världens minsta roll, men det säger väl sig själv att om Henrik Schyffert spelar en liten roll, då spelar serien EN STOR ROLL. (Hehe, wordplay *ler*)

    När man drar igång första avsnittet dyker följande text upp:

    This series contains graphic depictions of school violence, sexual assault and substance abuse which some viewers may find disturbing. It is intended for mature audiences.Viewer discretion is advised.

    Och givetvis tänker man genast: Varför i helvete är det här på engelska? Och när seriens titel dyker upp står det QUICKSAND i ett fräckt typsnitt. Vad fan är quicksand??? Jo sörrö, det är seriens titel på engelska. VARFÖR? Jag vet inte om det är jantelagen i mig som reagerar, men hela min kropp fullkomligt DARRAR av PIN över att man så uppenbart vill SATSA INTERNATIONELLT med den här produktionen. Skiten är till och med DUBBAD TILL ENGELSKA. Ja, du hörde mig, skådespelarna har själva fått läsa in replikerna på engelska for international purposes. Jag tycker gott ni kan unna er att sätta på engelskt tal lite då och då, det är en liten fest av svengelska man bjuds in till. Man får se Martin Becks dotter, eller jag menar kommissarie Jeanette Nilsson, informera Majas föräldrar om att “Majja is gowing to bi ärrested får mörder, ettempted mörder and exessori to mörder så aj wånt to tålk to jo in de hållwej”. Det är life.

    MEN för all del, jag ska inte vara den som är den, satsa på ni. Go hard or go home! Sikta mot stjärnorna! (Brrr.)

    Något man inte valde att varna för i den inledande engelska disclaimern, var en sak som triggade mig till mången sammanbrott: dialogen. DIALOGEN! Medan jag såg Störst av Allt blev jag inte på långa vägar lika engagerad i karaktärernas mående som jag blev av dialogens dito. HUR MÅR DIALOGEN? HUR ÄR DET EGENTLIGEN  FATT MED DEN. VAD HAR HÄNT MED DEN I DESS BARNDOM. Ja hallå Socialtjänsten, jag skulle vilja lägga en orosanmälan gällande dialogen, tack. Jag vill ta med mig dialogen till en kurator och låta den tala ut om hur det är ställt där hemma, för den verkar tyvärr ha allvarliga problem.

    Jag vill inte vara taskig, och jag förstår att det inte är lätt att skriva autentisk mellanungdomlig konversation när man är vUxEn. Och stundtals känns faktiskt orden gymnasielevena säger till varandra helt okej rimliga, men tyvärr är dialogerna som höns: de skulle kunna flyga, men de gör det oftast inte. De är som kycklinghjärtan: jag köper dem bara inte. De är som en fågelunge som kastar sig ut ur boet och försöker flyga lite för tidigt: de landar inte. De faller platt och dör och blir uppätna av en katt. (Okej, slut på fågelliknelser.)

    Jag menar, man KAN etablera att man ska på engelskalektion utan att säga till ett rando i skolkorridoren “hörru äru taggad inför engelskan eller?”. Man KAN etablera att en svartsjuk kompis inte gillar tjejens nya pojkvän på andra sätt än att kompisen säger “Tar han kokain från din nakna mage? Först snortar ni näsorna fulla och sen sprutar han sig tom eller?”.

    Och ursäkta men säger 17-åringar ens “STRULA” längre? Okej, jag kommer inte på fler exempel nu, men det är pinigt, och man blir ju rädd. Framförallt att alla i USA som ser den här serien (och det lär ju bli MINST 14-15 stycken) kommer tro att det är så svenskar pratar med varandra. DUBBELPINIGT.

    Och jo, jag är väl medveten om att jag snart är 30 år, och att jag kommer från Bjärnum. Ni vet inte vad Bjärnum är, men det är inte Djursholm, om man säger så. Det bor inte många där, och medelinkomsten är en platta Tuborg och en trist attityd. Så ja, absolut, kanske är det såhär rika stockholmsungdomar pratar med varandra, och att jag bara inte vet om det. Men då vill jag vänligt men bestämt be dem sluta med det, tack på förhand, för det blir så svårt att ta dem på allvar. Ska man sitta på pengarna får man fan bete sig – skolskjutare eller ej.

    Okej, dialogen och satsnings-cringen åsido vill jag ändå säga att jag uppskattade serien. Inte nödvändigtvis för att den var bra, jag tenderar att gilla riktiga skitserier så jag är inte riktigt rätt person att avgöra kvalitet. (Vad sade du, varför jag i så fall skriver en recension? Tyst nu, vi tar frågorna på slutet sade jag ju.) Jag tyckte om serien, jag såg alla avsnitt och jag kommer förmodligen se dem igen. Det var en trivsam och snygg serie med bra skådespelare och en bra jävla story. Om jag nu så jävla gärna vill ha autentisk dialog så kan jag ju sluta kolla på serier och gå ut i verkligheten och träffa riktiga människor. Och till det säger jag tack men nej tack, jag betackar mig.

    Frågor på det? Okej inga, bra, ok, tack, hejdå.

     

    Följ Elinor Svensson på Twitter och Instagram @jas39kuken!

    Vill du läsa mer artiklar från Nöjet på Nisch klickar du HÄR!

  • ✴︎

    ✴︎

    Recension: Sanna Nielsen på Hamburger Börs

    Den eminenta Isidor Olsbjörk gästar nöjet på Nisch och förärar oss alla med en recension av Sanna Nielsens show “Mitt Sanna Jag”.

    Fredag den 5e april

    Jag stålsätter mig. Jag hade egentligen tänkt ha några trevliga timmar med min flickvän innan jag går på mitt jobb som husets magiker på Wallmans i Stockholm, men när jag blev erbjuden att gå på Sanna Nielsens liveshow på Hamburger Börs så förstod jag att det var detta mitt gästspel på magasinet Nisch skulle handla om.

    Jag vet nästan ingenting om Sanna Nielsen, jag vet att hon har en låt som heter empty room så jag ger den en lyssning för att ge mig själv ett smakprov på vad jag ska få uppleva och klarar exakt 18 sekunder innan jag stänger av. Jag är helt fel person att skriva denna texten och det är självklart därför jag skriver den.

    Lördagen den 6e april

    Solen skiner på väg till Hamburger Börs och jag känner mig trygg bakom mina svarta solglasögon. Jag har Gesaffelsteins senaste i lurarna och översta knappen på skjortan knäppt precis som David Lynch brukar ha. Jag får för mig att jag är sen och fruktar över hur många koffeindopade Sanna Nielsen-taggade pensionärer med vässade löständer jag kommer behöva brottas med för att komma in när jag väl anländer. Väl på plats är det helt tomt, jag är tydligen två timmar tidig. Jag svär tyst för mig själv och tar en läsk i baren, jag suckar över att jag inte ens får ta något stärkande eftersom att jag ska jobba senare och tänker på Charles Bukowski.

    Jag tänker på vilken lätt text detta kommer bli att skriva, hur jag på ett ironiskt och passivt aggressivt sätt kommer kunna halvsåga detta utan problem. Jag förväntar mig lättuggade ballader och små töntiga skämt som ingen kan ta illa upp av. Föreställningen heter “Mitt Sanna jag” och jag förväntar mig att showen kommer vara minst lika pajig och svennig som namnet.

    Två timmar går fort, lokalen har fyllts till bredden av en publik som består av ca tjugo procent unga vuxna och resterande åttio procent av pensionärspar som rest till Stockholm enbart för det här.

    Musiken börjar spela, ridån går upp och efter ett fartfyllt skränande intro gör Sanna Nielsen entre genom en trappa mitt på scenen iklädd en komplicerad svart klänning dansandes och sjungandes en låt som jag inte vet vilken det är. Men jag vet en sak, detta är tight. Sanna fucking Nielsen skiner som en sol och med sin fantastiska röst tillsammans med bandet skapar hon ett mycket starkt öppningsnummer.

    Jag är paff, tänker att de måste ha bränt allt krut på öppningsnumret och att det bara går utför härifrån, men icke. Efter öppningsnumret hälsar Sanna snabbt välkommen med elegans för att sedan påbörja nästa sångnummer. Jag känner fortfarande inte till någon av låtarna men rycks med i numret. Jag stannar upp och tänker att det fan inte var såhär det skulle vara, detta skulle börja med en tråkig ballad, gå över i små tråkiga skämt och följas upp av en till ballad.

    Sanna fortsätter leverera snygga nummer med klädbyten, dans och värme. Jag klappar med men kollar paranoidt omkring mig så att tjejen som dumpade mig i ettan på gymnasiet för en kille som ”typ känner Yung Lean” inte ser mig. Jag har en minimal personlig kris men det är okej.

    Mitt i föreställningen händer något, Sanna tar tillfället att prata om folks bild av henne som artist och människa, om att hon ses på som en vanlig töntig tjej som redan blivit en tant, helt enkelt den fördomen jag hade om att hon skulle vara musikens Ebba Busch Thor.

    Det blir en mysig och fångande monolog om vad som är Nielsens sanna jag som plötsligt slutar med en skämt om att hon “röker en pipa crack och skjuter fåglar” och jag sätter läsken i halsen, vad i hela friden sa precis den snälla fina tjejen på scen??? Ett skämt om narkotika känns spontant högst olämpligt i sammanhanget! Det får bli föreställningens enda minus, skämtet om crack var på tok för grovt och olämpligt. Det hela räddas av att monologen följs upp utav en pianoversion av Empty Room som sedan går över i Heroes av David Bowie, föreställningen fortsätter och tar slut. Efter att ha deltagit i den stående ovationen går jag ut från Hamburger Börs, med känslan att jag bevittnat en extremt välgjord föreställning som lyckades fånga varenda en i rummet, lärt mig vilket fullblodsproffs Sanna Nielsen är och förstått varför hon är där hon är.

    Jag tror jag lärde mig något av att se Mitt Sanna jag, att inte avfärda något som garanterat töntigt bara för att det inte är syskonen Dreijers senaste konstprojekt. I gymnasiet ljög jag om att jag tyckte om FKA Twigs för att få hångla med tjejer med septumpiercing men helt ärligt känner jag mer för Sanna Nielsen än vad jag nånsin gjort för Twigs tråkiga jävla låtar.

    Jag vet inte vad som hände men gillade det, som Thåström sjöng: Sanningen är den att jag är typiskt svensk.

    Av: Isidor Olsbjörk

  • ✴︎

    ✴︎

    Isaks guide till Öfvre Folkungagatan

    Isak guidar dig bland sunkbarerna på Öfvre Folkungagatan! Platsen där en öl alltid går att lösa.

    Om Götgatan är stora kroppspulsådern och Nytorget hjärtat av sydöstra Södermalm, då är Folkungagatan från Götgatan ned till Södermannagatan tarmpaketet. På Öfvre Folkungagatan finns inget charmigt, inget värt att nämna i en internationell kontext, här har inget hänt som påverkat världen, Sverige och knappt ens Stockholm. Denna vägsnutt är likväl en nödvändig del av staden som gör det skitgöra den måste. Nämligen att fylla stockholmarna med billig öl in på småtimmarna, alla dagar i veckan.

    Vi har alla varit där. Med gränsen för “bara 2-3 öl” och en god natts sömn sedan länge passerad. Ölen skall flöda, så enkelt är det. Kanske är det en sladdrig tinderdejt som urartat. En AW som gått överstyr eller bara allmänt dåligt omdöme. Hur som, kroppen kräva dessa drycker. Då står du där igen, utanför Kellys eller Dickens eller No Name. Frågan dyker upp i huvudet, “vad ska jag göra, var ska jag va, ölen skall drickas, men jag vet inte vart jag ska?”

    Låt mig hjälpa till.

    Malmen

    Här hittar du nysparkade key account managers från IT-branschen. Busslaster med turister som skall kolla hockey, Metallica eller den senaste pissuppsättningen på Göta Lejon. Samt annat löst folk som tror att en scarf och en öl för 72 pix gör dom finare än de andra som sitter på barerna längre ned för gatan.

    Malmen är en sunkbar i lyxförpackning där du får samma skit för mer pengar. Att gå på Malmen är lite som att köpa Weekdays egna Champion-kollektion. Det blir inte tuffare bara för att det är dubbelt så dyrt. Det blir bara korkat.

    Betyg: 5 av 10 Brasse Pavlovic

    Kellys

    Rockstället för dig som vill uppleva landet mitt i stan, om du med landet menar Borlänge. Det är hit du går om du vill börja bråka om en stol eller om vilka som egentligen är sämst av Iron Maiden och Kiss. På Kellys finns inga vinnare, bara olika förlorare.

    Betyg: 1 av 10 Volbeat

    Charles Dickens

    Dickens är den uppfuckade morgondagens sista stopp. Ett Bajenhak utan pretentioner där du alltid hittar någon du känner men inte vill springa på. På Dickens, eller Kalle-kuken som det kallas i folkmun, får du precis vad du betalar för, ganska lite.

    Betyg: 10 av 10 Kennedy Bakircioglu

    The Central Bar

    Sedan de valde att lägga ned Leroys till förmån för brädspel är The Central Bar svartlistad i min bok. Gå inte hit, gör det bara inte.

    Betyg: 0 av 10 På allt.

    Honey Honey

    Lite finare Bajenhak utan egentlig själ. Käka en planka och kolla Southampton – Wolves eller dra ladd på toan och skalla en kille som heter Jens. Båda funkar lika bra på HH!

    Betyg: 5 av 10 Jens

    No Name Bar

    På No Name Bar, Folkungagatan 69 Onsdagar 19-21 (förlåt C.B. takterna sitter i), hittar du arbetslösa fake-hipsters, Tom Jerry Boman +5 och anarkister. Du kanske inte ville vara här, men du hamnade här och det funkar ta mig fan. Ölen serveras i frostat glas till billig peng och det brukar gå att få en sittplats. Vad mer kräver man av en sunkbar?

    Betyg: 10 av 10 Clara Kristiansen

    Bubblare: Carmen

    Carmen ligger egentligen inte på denna älskade gatsnutt mellan Götgatan och Södermannagatan. Men tillräckligt nära och med tillräckligt billig öl och relativa kultstatus för att få räknas som en i mängden. Kultstatusen kommer främst som ett resultat av omnämnandet i Svensk Pops Stockholmsnatts-epos “Packad i Stockholm (Igen)”. Nog om Sveriges bästa band!

    Carmen är för obskyra bohemer med tvivelaktigt miljöpatos utan någon som helst förankring i verkligheten. Det funkar, men nog fan är Söderkällaren runt hörnet lite trevligare. Tror egentligen inte att det heter Söderkällaren längre, men gå dit ändå. Tyvärr är det för långt bort från Folkungagatan för att kunna räknas in i denna celebra skara av skitställen.

    Betyg: 5 av 10 Percy Nilegård

    Veckans musiktips:

    Svensk Pop – Packad i Stockholm (Igen)

    Svensk Pop – Spriten och Livsglädjen

    Ebba Grön – Flyktsoda

    Jailbird Singers – En öl till

    Cacka Israelsson – Cigaretter, whisky och vilda kvinnor

     

    Av: Isak Wahlberg
    Bild: Isak Wahlberg

     

  • ✴︎

    ✴︎

    Nöjet på Nisch

    Isak redogör för vad Nöjet på Nisch egentligen är eller inte är.

    Det sägs att när Killinggänget skulle berätta vad NileCity var för något så gjorde dom det genom att berätta om allt de inte var. Vissa skulle argumentera för att detta var ett sätt att komma runt det faktum att de inte hade en aning om vad de höll på med, andra skulle säga att det var genialt.

    På samma sätt vill jag beskriva nöjessidorna på Nisch. Inte bara för att snabbt etablera utifrån vilken humortradition denna del av Nisch kommer att ta sin livskraft ifrån, utan också för att positionera mig, Nisch och “Nöjet” som jag nu kommer att kalla det, i relation till det övriga blaskorna som snackar nöje.

    Aftonbladet
    I skrivande stund toppar Aftonbladet sina nöjessidor med ett uttalande från “ex-pojkvännen” till den tragiskt avlidna Josefin Nilsson. “Ex-pojkvännen” tillåts på Aftonbladets nöjessidor bemöta all den välförtjänta skit han fått kastat mot sig sen det att dokumentären om Josefin Nilsson i dagarna anlände SVT. Till skillnad från Aftonbladet Nöje kommer Nöjet på Nisch INTE att kategorisera kvinnomisshandel under nöje, hur skojigt det än är att mannen i frågas för- och mellannamn ger initialerna RÖV. Här kommer vi INTE heller att ge dömda kvinnomisshandlare utrymme att uttala sig om hur lite eller mycket *BLINK BLINK* de haft att göra med den misshandlade kvinnans död.

    Nöjet på Nisch, till skillnad från Aftonbladet, kommer INTE heller att ha pluslåsta texter enligt strukturen “Så gick det sen för Peter Harrysons lilla mamma” som primär anledning till varför man ska läsa innehållet. För er som undrar, hon är död.

    Nöjesguiden
    Här på Nisch kommer vi INTE att kontraktera en bunt begåvade komiker, ge dem varsin blogg och sedan år efter att bloggen hastigt och lustigt slutat uppdateras fortfarande skylta med dessa komikers namn under bloggfältet på vår site.

    Nöjet på Nisch kommer INTE heller att lägga allt kreativt kapital i händerna på ett kompisgäng vars primära arbetsuppgift tycks vara att sitta på någon bjudölsafton på Nosh & Chow och lägga upp flippiga instastories på varandra. Ett par smala solbrillor är inte coolt bara för att en kille från Göteborg som kanske hånglat med Zara Larsson har dem på sig, det vet vi och det borde även gänget på NG förstå vid det här laget.

    Expressen
    Nisch kommer INTE att vara som Expressen, på något sätt, någonsin. Kanske om Alex Schulman vill skriva en text, då kommer vi sno honom likt Expressen gjorde från Aftonbladet, men bara då.

    De andra
    Nöjet på Nisch kommer inte heller att vara som någon annan av de trista nöjessidorna som reducerat livets krydda till vad som sker på de stora scenerna och den senaste boken om någons alkoholiserade pappa. Nisch kommer inte att lyfta varken feministiska techhouse-klubbar eller den senaste pjäsen om den “nya mansrollen” bara för att dra enkla politiska poänger. Nisch kommer inte att prata om mat, tv-spel eller Neverland-öl som om det vore lägre stående nöjen än det kvinnohatarna på dramaten presenterar för omvärlden dag in och dag ut.

    Vad kommer då Nöjet på Nisch att vara? Jag har INTE en jävla aning.

    Av: Isak Wahlberg