Det har hänt något med Så ska det låta. Sätt dig ner och ta det lugnt. Innehållsmässigt är Så ska det låta vad det varit sedan starten för 25 år sedan. Så ska det låta är komponerat på samma sätt som lasagne. Det är tre grejer som varvas ett antal gånger tills det är slut:
-
Medverkade hoppar för att markera för orkestern att en låt är slut.
-
Studiopublik applåderar.
-
Övriga medverkande ropar ”yeah” sådär som musiker gör när något ”svänger”.
Nej, det har som hänt har skett på ytan. De medverkande har blivit perfekta. Ur ett optiskt perspektiv. Låt oss utgå ifrån David Lindgren. Musikalartisten och melloprogramledaren från Nederkalix* som i söndagens Så ska det låta bland annat rappade Rapper’s Delight.
Det enda som kan beskrivas som vitare än Davids insats var hans sneakers. Det var perfektion på fötter. Jag vågar påstå David Lindgrens sneakers inte nuddat annat golv än Så ska det låta-studions. David Lindgrens sneakers var så vita att om de startat en vit makt-rörelse skulle de förfölja Ku Klux Klans medlemmar.
David är i övrigt klädd i plagg med perfekt passform och som matchade varandra och dessutom färgmässigt kompletterade omgivningen. Det var svårt att se vad som var studiodekor och vad som var David Lindgren. Han smeker ögonen.
Det enda som gick att skönja från det rappade visuella idealet var den delen av studion som inte fått sneakers levererat till logen eller någon loge överhuvudtaget: Pöbeln, förlåt publiken. Operfektion på läktare. Samt Tommy “Undantaget Som Bekräftar Regeln” Nilsson.
Annat var det 1997 när Peter Harrysson hostade sig igenom Så ska det låta iförd röd sportspegelnkavaj med samma passform som en flyttkartong. Och var det förresten inte samma kavaj som han burit sex år tidigare när han spelade Reidar Dahléns ärkerival Per Silwer i Rederiet? Och visst, Peter Harryssons kavaj var säkert dyrare än genomsnittlig publiksmedlems, men den satt i alla fall lika dåligt.
På den här tiden kunde nämligen tevetittarna relatera till personerna i rutan, till och med om man var en svart cocker spaniel, tack vare Robert Wells.
Och älskade Anders Berglund, den andra pianisten, som såg ut exakt som min och alla mina kompisars pappa på väg till en personalfest där Robert Gustafsson är inbokad som underhållning.
Till skillnad från då verkar dagens underhållningsprogram bara boka artister med personal shoppers (samt Tommy Nilsson). Och visst kan vanligt folk (samt Tommy Nilsson) köpa dyra kläder men omöjligen få plaggen att passa ihop med varandra och definitivt inte på deras kroppar.
Aldrig har klyftan i, låt oss kalla det snygghet, varit så stor mellan TV-personlighet och TV-publik. Det ser ut som att artister och TV-personligheter använder utstyrsel och utseende för att distansera sig från “vanligt folk”. Det ser som när Lyxfällan-programledarna möter Lyxfällan-deltagarna. Tiger of Sweden-blazer och John Henric-näsduk möter ögonbrynspiercing och läsglasögon från Circle K. Så att det framgår tydligen vem i bild som skuldsatt sin fyraåring för att köpa Pepsi och panpizza.
Det sticker i ögonen.
*ej att förväxla med Överkalix, Vänsterkalix, Högerkalix eller Kalix.
Text: Ludde Samuelsson
Följ på Instagram: @luddesamuelsson
Foto: andersberglund.net