Ludde valde flyget på smekmånaden utan minsta klimatångest. Men han kom inte undan den riktiga flygskammen.

Jag ingick äktenskap för tre helger sedan. 

Följden av det har än så länge varit att jag köpt inneskor samt befunnit mig på tre europeiska flygplatser för att tillryggalägga mig en sträcka motsvarande den mellan Malmö och Gällivare.

Smekmånaden till ära och till intendenten på Gällivare museums stora besvikelse reste jag och frugan söderut.

Vi tog flyget till Italien. Utan klimatångest. Inte rimligt för en människa år 2019 anser många. 

Men låt oss då minnas att människan aldrig flugit för att det är rimligt utan för att uppfylla en dröm.

“Människans stora dröm har alltid varit att kunna flyga som fåglarna”, har vi nog alla hört någon säga.

Den någon är troligen Hans Villius, han som alltid var berättarröst till alla dokumentärfilmer på högstadiet. Och en av de få gånger den svartvita filmen inte visade Hitler i olika miljöer visade den hur mänskligheten bokstavligen jagade drömmen om att flyga.

Rent konkret: Diverse farbröder i hatt och tropikkavaj spände fast en tvättställning med lakan på ryggen och sprang ut för stup sent 1800-tal.

Tidigt 2000-tal står jag, frugan och alla andra på världens flygplatser trots klimathotet och 9/11.

Faktum är att människan flugit mer sedan människan började hålla klimatmöten i Paris och flyga in i skyskrapor i New York.

Människan är både beredd att vila i jorden för att för att flyga i luften och att låta jorden flyga i luften för att flyga i luften.

Ingenting står i vägen för vår dröm – varken Greta Thunberg eller Al Qaida.

Men det finns något jag aldrig kommer att förlåta mig själv för när jag väljer att flyga. Jag pratar om den riktiga flygskammen. Förnedringen.

Det finns få platser som jag tillåter mig att bli behandlad som ren skit av så många som på flygplatser.

Förnedringen börjar dock redan när jag bokar biljetten. Jag har redan överfört flera tusen kronor till flygbolaget som nu kräver mig på ytterligare några hundralappar vid det osannolika scenariot att jag som resenär vill ha bagage med mig.

Resdagen kommer och trots att planet går först vid lunch och att jag har en egen tidsuppfattning understår jag mig att infinna mig på flygplatsen före mjölkbudet, Jesus och samtliga apostlar.

Här, i avgångsterminalen, visar det också sig att “checka in online i förväg och spara tid på flygplatsen” betyder att jag måste stå i exakt samma kö som kreti och pleti. Ingen vet varför man kan checka in online, det verkar bara vara någon slags marknadspsykologisk skenmanöver för att jag dagen innan ska öppna mejlkorgen, läsa flygbolagets namn och tänka: “Smart!”

Tillbaka till terminalen. När jag går igenom säkerhetskontrollen är jag plötsligt försedd med skärp och mynt i fickan? Oklart varför då jag aldrig annars har kontanter och ännu mer sällan för stora byxor. Nu bedöms jag i alla fall som ett hot mot flygsäkerheten och min väska och kropp ska rotas igenom av ett slags mellanting mellan en polis och en spansk kypare med plasthandskar.

Eftersom 0,08 procent av världens befolkning är födda i Danmark pratar högtalarna på flygplatsen enbart danska. Engelska vid mer akuta och förinspelade meddelanden såsom: “Unattended luggage will be removed by authorities.” Men för att veta var ditt borttappade barn är krävs att du till vardags kallar femtio för “halvtreds” och beslagtar vigselringar från flyktingar.

Vid gaten rullas en röd matta ut framför en av två spärrar. Mattan är till för resande i business class. Ingen reser i business class till Florens men det betyder inte att pöbeln får använda spärren som hade fördubblat boardinghastigheten. Den ska bara stå där opasserad som en påminnelse om klassamhället.

Väl ombord visar det sig att jag och mitt handbagage förväntas dela stol eftersom väskan under inga omständigheter – inklusive att jag amputerar benen – får plats under stolen framför. Kabinpersonalen sprider ryktet att det finns tomma hyllfack i andra änden av planet. Detta troligen bara för att jag ska lyfta blicken och upptäcka att mellan mig och det påstådda förvaringsutrymmet finns alla andra passagerare – det inkluderar i dag ett cricketlag – ståendes i något som refereras till som “mittgången”. Om “mittgången” ens existerar mäter dess bredd en så kort våglängd som ögat inte kan uppfatta.

I högtalarsystemet håller kaptenen hov för att skapa auktoritet genom att slänga ut slumpmässiga order på engelska såsom “arm slides” vilket alltså ordagrant betyder “ladda rutchkanorna”.

Förnedringens klimax är när kabinpersonalen ska försöka lura i oss att syret plötsligt kan försvinna. Då ska samtliga täcka ansiktet med en gul plastmugg som enligt uppgift ska falla ner från taket. Det har aldrig hänt. Ingen har någonsin upplevt ett tryckfall i kabinen.

Tillägg: Inte en chans att det finns andningsmasker ovanför mig. Om något kommer falla ner från taket är det cricketracketar.

Det är klart för start och den sista spillran av människovärde som är kvar av mig tänker: Aldrig mer. Det är dags att sluta flyga. Det är dags att sluta flyga för att rädda vår värdighet. 

Klimatet får vanan trogen komma i andra hand.

Text: Ludde Samuelsson
Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson