Ludde har sett Greta Thunbergs anförande på FN:s klimattoppmöte.

I måndags höll klimataktivisten Greta Thunberg ett uppmärksammat tal på uppmärksammad engelska med uppmärksammad inlevelse.

Inför, ska vi säga relativt förenta nationer, frigjorde Greta en frustration som bara kan komma från en 16-åring som tillbringat två veckor på en segelbåt tillsammans med sin pappa.

Thunbergs anförande var – förutom en roast av hur trovärdigt svenska skådespelare gestaltar känslor på film – en mycket mycket uppfriskande upplevelse.

Äntligen fick världen se någon vara både arg OCH ha vetenskapliga belägg. Äntligen fick mänskligheten skåda en ursinnig självutnämnd sanningssägare som faktiskt talade sanning. Något vi historiskt sett inte varit bortskämda med.

Adolf Hitler var rasande nästan jämt. Han ägnade dagarna åt att gorma på diverse idrottsarenor helt utan vetenskapliga belägg för att Tyskland skulle vara paradiset på jorden. Han drev vad eftervärlden skulle bedöma som ett “ganska svagt case” – eftersom eftervärlden troligen hade varit i Italien. (Om du inte håller med mig här rekommenderar jag Nischs inceltest (jag gissar på att du får flest E).)

Göran Lambertz, tidigare justitiekansler tillika rättsväsendets motsvarighet till en inofficiell guide vid Ale Stenar, har varit arg sedan 2006. Göran är arg för att den stora massan – den inkluderar i det fallet Leif GW Persson – inte tror på hans version av rättsskandalen kring Thomas Quick. Det vill säga den versionen som inte är en skandal och inte heller rätt.

Jag kan såklart inte uttala mig om huruvida Göran Lambertz är arg eller inte, bara konstatera att hans bok Quickologi var enligt egen utsago “nödvändig att skriva”. Och vad det gäller Görans case får jag väl erkänna att jag är något färgad av att det saknas teknisk bevisning i fallet samt att min webbläsare bedömer hemsidan www.goranlambertz.se som “inte säker”.

Jag är inte bättre själv. När jag själv är arg har jag ofta ett svagt case. Häromkvällen tappade jag en kastrull i golvet varpå jag ilsket väste: “TYST!” Samtidigt som jag var rasande var jag alltså av uppfattningen att kokkärl lyder order. Det kan jag i alla fall bedöma som ett ganska svagt case.

Men hur vet vi då att Greta inte bara är nästa ursinniga i raden efter Adolf, Göran och jag själv? Nu har vi kommit till det ställe i texten där jag blivit uppmanad av textens redaktör tillika Clara Kristiansen att lansera en “tramsig teori” om varför Greta har faktiskt har rätt. 

“För annars är det så lätt att vi bara blir ännu ett gäng som tycker Greta har rätt.

“och det är ju inte så spexigt”

“Asså vi tycker ju såklart att hon har det.”

“Men du fattar”

Japp, Clara. Jag tror jag fattar. Det är inte så spexigt att karaktärsmörda sitt eget humoristiska magasin offentligt.

Så here goes: Jag är antagligen lika lämpad att bedöma styrkan i Greta Thunbergs case som Donald Trump. Men till skillnad från honom såg jag Greta i FN-huset. Och det var mig en bekant syn.

För vi töntar känner igen varandra. Jag såg någon i akut behov att berätta om sitt specialområde. Jag såg Kalle Lind efter att någon hade sagt: “Vem fan var den där Hasseåtage?” Jag såg någon fylld av den springande känslan av att jorden kommer att gå under för att mänskligheten inte bryr sig om det som just hen tycker är viktigast i hela världen.

I Gretas fall handlar det om att dagens vuxna ignorerar klimatforskning. I mitt fall om att dagens ungdom inte kan räkna upp Hallands vattendrag eller skilja på Alvesta och Avesta.

Varsågod, redaktörn. Ett ganska svagt case.

Text: Ludde Samuelsson

Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson