Det talas ofta om 80-talets stora subkulturer synth och punk. Där du i fel tunnelbanevagn kunde få en dansk skalle om du råkade ha på dig en Depeche mode T-shirt. Jag vill hävda att vikten av att tillhöra en subkultur (åtminstone för oss som tillhörde en) var minst lika stor under 10-talet. Vad du hade för pins på jackan kanske inte var upphov till lika många våldsbrott som förr. Men i punkscenen fann jag ett sammanhang, mål och huvudbonader. Stretcha noga och slå dubbelknut på skorna, det har blivit dags för en nostalgitripp kring hattarna i mitt liv!
Som många andra millenials har också jag rullat mellan subkulturer och stilar som en ökenbuske i en överskattad spaghettiwestern.
I mina unga tonår hade jag långa mössor som liksom skulle vikas i bakhuvudet för att perfekt visa hur platt man var som person. Gärna med ett par chinos i grälla färger till. Som en felstämd gitarr låter såg jag ut. Det här var ungefär samtidigt som det flippigaste en tjej kunde göra var att ha side cut, vilket var synonymt med estetäckel där jag växte upp i Vännäs (brukar säga Ume pga. alla hatar Vännäs). Även om konsensus rådde kring att estetäcklen var lite coolare än oss andra.
Om vi låter busken rulla vidare några varv så kommer vi till min punkperiod. Det var spelningar varje vecka på kulturhuset Verket. Det var första gången för mig som barnvärlden samexisterade med vuxenvärlden. Det var en otrolig känsla av att allt var tillåtet och, eftersom DIY-kulturen är så stark inom punkscenen, också en känsla av att alla kan. Vi moshade oss svettiga och fick både en och två blåtiror av vuxna män i mustasch. Det dracks ljummen Tingsryd 3,5 och där det enda du egentligen behövde för att passa in var en bandtröja med något otajt undergroundband. Här fanns det kepsar, så många kepsar. En creddig basist hade en militärbasker men det kändes för en 17-årig ängslig punknovis helt ouppnåeligt. Det fick bli en truckerkeps istället. Som det stod Hardcore på, för att eliminera risken att misstas för en ”fordonare”.
Under min post-punkperiod (som i nån mening pågår fortfarande för let’s face it, jag kommer inte joina någon ny subkultur vid 28) så har det alltid varit en huvudbonad jag föraktat på avstånd. Jag har inte stått på barrikaderna, men därmed inte sagt att jag inte sett på killarna i fiskehatt med avsmak. En fiskehatt har för mig alltid hört hemma just vid fiske eller möjligen om du är medlem i RUN-DMC. I andra sammanhang såsom festivaler har den alltid utstrålat misogyni och att ”dricka IPA” är hela ens personlighet. Ja ja, tjajjor har också burit denna styggelse på sina hjässor. Där killar har misslyckats har en del gäris och icke-binäris som tex. skejtat på sin höjd sett okej ut. Medans andra skoningslöst blivit placerade i det värsta facket av dem alla: posörer.
Men under det senaste året eller så är det som att någonting har hänt, vi kan kalla det för mognad. Det är som att fackets centrala roll har suddats ut, om ni fattar vad jag menar (RIP strejkrätten och min enkla världsbild). Helt plötsligt finns nyanser, olika åsikter och tolerans. Lägg till en skenande hårlinje så är det perfekt upplagt för omvärdering av även hattar. Den långa mössan får en gång för alla åka till Emmaus. Militärbaskern känns fortfarande ouppnåelig, fallhöjd finns. Fiskehatten, som tidigare var mitt vandrande irritationsmoment har gått varvet runt för mig. Härmed är fiskehatten lika struken från WWFs utelista som pandan. Du blir inte automatiskt ett drägg. Ta på dig en fiskehatt och sträck på dig! Den är inte värre än en gubbkeps på en manlig skånsk komiker i 40-årsåldern.
Text: Simon Borgemo
Instagram: Borgemo