ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Recension

  • ✴︎

    ✴︎

    Den Ultimata Bondlåtsrankningen

    Louise gör det alla snubbar drömmer om och rankar alla låtar ur vårt allra bästa actionfranchise – James Bond

    Det är äntligen Bond-säsong! Och som vi har väntat! Det är sex år sen Spectre kom. Ett och ett halvt år sen vi skulle fått den nya filmen. Det har känts som att stå på perrongen i Hässleholm och invänta ett tåg som bara puttas längre och längre fram i tiden tills man lika gärna kunde promenerat till Malmö för då hade man ändå varit snabbare än SJ. 

    I de här tiderna tävlar GrabbarnaTM om vem som kan tycka högst och starkast om diverse Bondrelaterade aspekter (bilar, brudar och bomber, bl.a. ) och vi här på Magasinet Nisch kommer inte vara sämre. 

    Har jag sett alla Bondfilmerna – nej. Jag tänker inte betala för Viaplay bara för att se Pierce Brosnan och hans smoking i en “genomskinlig” bil. Men Spotify betalar jag för eftersom jag är en människa. Och därför kommer jag nu ranka alla Bondlåtar. Inte de instrumentala förstås, det är tråkigt. Hela listan finns även som spellista på Spotify om man är sugen.

    En Bondlåt ska vara som James Bond själv – cool, sexig och farlig. Det är alltså på dessa tre kriterier som jag kommer döma musiken. Självklara bonuspoäng om artisten är britt.

    024
    All-Time High

    Film: Octopussy, 1983
    Artist: Rita Coolidge

    VAD ÄR DET HÄR???!!! JAG BLIR SÅ FRUSTRERAD? KLIPP BORT SKITEN. Vad handlar den om? Enda logiken jag kan hitta i den här är att Rita Coolidge var så hög att hon inte visste vad hon höll på med. Därav titeln. Annars är det här ett all time low. Jag skäms till och med att skriva det skämtet. MEN DET ÄR PÅ DEN NIVÅN VI ÄR NU.

    Cool: 0 Sexig: 0 Farlig: 0 Brittpoäng: 0 Total: 0

    023
    For Your Eyes Only

    Film: For Your Eyes Only, 1981
    Artist: Sheena Easton

    Det här var då en trökig liten sång. Med små plingande bjällror och för mycket synt. Noll stråk, noll blås, noll kul. Hade jag inte berättat att det här var en Bondlåt hade du trott att den var med i en Disneyfilm. Är helt säker på att den är bortklippt från Aladdin.

    Cool: 1 Sexig: 4 Farlig: 1 Brittpoäng: 1 Total: 7

    022
    Tomorrow Never Dies

    Film: Tomorrow Never Dies, 1997
    Artist: Sheryl Crow

    Hade vi nån sorts masspsykos sent 90-tal? Varför lät vi Sheryl Crow härma Gwen Stefani och yla som en kåt räv och sen kalla det Bondlåt? Den är kanske sexig om man gillar desperata kvinnor som åmar sig. 

    Cool: 0 Sexig: 4 Farlig: 4 Brittpoäng: 0 Total: 8

    021
    The Man With The Golden Gun

    Film: The Man with the Golden Gun, 1974
    Artist: Lulu

    Om Bondfilmerna hade varit musikal så hade den här låten varit det stora öppningsnumret. Man riktigt känner jazzhänderna genom högtalarna. Att ingen satt upp en Bond-musikal är helt otroligt efter att ha hört den här låten. Tyvärr kan jag inte komma på nåt annat bra med den. 

    Cool: 2 Sexig: 0 Farlig: 7 Brittpoäng: 1 Total: 10

    020
    Die Another Day

    Film: Die Another Day, 2002
    Artist: Madonna

    Att Madonna bara casual viskar ”Sigmund Freud” mitt i allt säger en del om den här låten och hur jag omöjligt kan ta den på allvar. Elektronikan passar dock filmen, men inte konstigt att man valde att gå en annan väg efter det här. Tröttsamt glitchig. 

    Cool: 3 Sexig: 3 Farlig: 5 Brittpoäng: 0 Total: 11

    019
    Nobody Does it Better

    Film: The Spy who Loved Me, 1977
    Artist: Carly Simon

    Sjukt att nån som sjöng “You’re so Vain” kan göra en så här tråkig låt. Det här är den kärlekstrytna låten i slutet på första akten av en musikal. Bonds svar på Hopelessly Devoted to You. Ganska porrig om man läser mellan raderna antar jag.

    Cool: 3 Sexig: 6 Farlig: 2 Brittpoäng: 0 Total: 11

    018
    From Russia with Love

    Film: From Russia with Love, 1963
    Artist: Matt Monro

    Vi möter en omåttligt romantisk Bond i den här låten. Aldrig har väl någon sjungit så älskvärt över Ryssland sen Vänsterpartiet kallade sig kommunister. Kan man kalla det Kalla Kriget-romantik? 
    Tyvärr är det enda farliga med den här låten just att de sjunger om Ryssland.

    Cool: 3 Sexig: 5 Farlig: 3 Brittpoäng: 1 Total: 12

    017
    We Have All the Time in the World

    Film: In Her Majesty’s Secret Service, 1969
    Artist: Louis Armstrong

    Lite osmakligt att ha en låt som handlar om att man har all tid som finns när typ det enda Bond gör är rädda världen från att gå under. Har du verkligen tid James? Det är inte så att nån raket kommer skjuta sönder Prince Philip eller är en ubåt på väg att krocka in i Mauritanien? Men låten är cool. Den är cool eftersom Louis Armstrong är cool. Men det är noll farligt. Och bara pyttesexigt. Tyvärr.

    Cool: 10 Sexig: 2 Farlig: 0 Brittpoäng: 0 Total: 12

    016
    No Time to Die

    Film: No Time to Die, 2021
    Artist: Billie Eilish

    Är det en bra låt? Jag antar det. Är det en Bondlåt? Meh. Antiklimaktisk och seriös. Ingen glimt i Billies öga och ytterst lite sex. Samlar gärna underskrifter för att göra Bad Guy till Billie Eilishs officiella Bondlåt. 

    Cool: 5 Sexig: 3 Farlig: 8 Brittpoäng: 0 Total: 16

    015
    Moonraker

    Film: Moonraker, 1979
    Artist: Shirley Bassey

    Vad fan är Moonraker? Verkar inte som att Shirley vet det heller. Det här låter mer som en jul-ballad än nånting man vill ligga till. Men med tanke på hur många som är födda 25 september så kanske jag har fel.

    Cool: 6 Sexig: 4 Farlig: 6 Brittpoäng: 1 Total: 17

    014
    The Living Daylights

    Film: The Living Daylights, 1987
    Artist: a-ha

    A-ha försöker så hårt att vara Bond. Men hur skulle vi kunna ha en norsk bond egentligen? Tänk han den där rödskäggige från Game of Thrones som Bond. Så känns den här låten. Osexig och hårig. 

    Cool: 5 Sexig: 5 Farlig: 7 Brittpoäng: 0 Total: 17

    013
    The World is not Enough

    Film: The World is not Enough, 1999
    Artist: Garbage

    Eftersom Spotify inte har låten så hade jag knappt hört den. Synd! För det här var förvånansvärt bra. Nån vaknade upp och bestämde att det som behövdes var mindre pop och mer mörker. Till dig står jag i evig skuld.  

    Cool: 6 Sexig: 4 Farlig: 7 Brittpoäng: 0,5 Total: 17,5

    012
    License to Kill

    Film: License to Kill, 1989
    Artist: Gladys Knight

    Varning! Är man allergisk mot wailing ska man inte lyssna på den här dängan. Det är mycket ”wooahaaooh baby”, men på nåt sätt funkar det. Mariah Carey måste fått alla sina låtar härifrån. Gladys är sexig och cool. Smooth. Som Timothy Dalton.

    Cool: 6 Sexig: 8 Farlig: 4 Brittpoäng: 0 Total: 18

    011
    You Only Live Twice

    Film: You Only Live Twice, 1967
    Artist: Nancy Sinatra

    Nancy Sinatra – den bättre Sinatra – gör en så catchig låt. Och sexig i ett sånt där ”jag är på semester i thailand och det är för varmt för att göra något så jag ligger här naken och viftar med nåt blad bara”-sätt. Om man kisar med öronen kan man kalla henne 60-talets Billie Eilish. 

    Cool: 7 Sexig: 8 Farlig: 5 Brittpoäng: 0 Total: 20

    010
    Thunderball

    Film: Thunderball, 1965
    Artist: Tom Jones

    Stackars Tom Jones som uppgiften att få ordet ”thunderball” att låta sexigt. Visst finns det en charm i en man som tar det han har och bara kör på det? Precis så känns den här låten. Om Tom Jones kan göra Tom Jones till en sexsymbol hos tusentals tanter kan han även göra Thunderball sexig. 

    Cool: 7 Sexig: 6 Farlig: 8 Brittpoäng: 1 Total: 22

    009
    Writing’s on the Wall

    Film: Spectre, 2015
    Artist: Sam Smith

    Ledsen Bond kräver ledsen låt. Den här låten är ju farlig på riktig, inte sådär töntfarlig man kunde vara på 70-talet. När man hör den här låten förstår man att folk kanske kommer dö i den här filmen. Woops! Spoiler!

    Cool: 6 Sexig: 6 Farlig: 9 Brittpoäng: 1 Total: 22

    008
    Live and Let Die

    Film: Live and Let Die, 1973
    Artist: Wings (sir Paul McCartney alltså)

    Mycket stressig fara i den här låten. Hälften som att man blir jagad av en antilop genom gamla stan, andra hälften som att man chillar på Jamaica. Så väldigt bondig antar jag. Och om man inte vill ha tre låtar i en hade man väl inte frågat Paul McCartney heller. Tyvärr inte jättemycket sex.

    Cool: 9 Sexig: 4 Farlig: 9 Brittpoäng: 1 Total: 23

    007
    You Know My Name

    Film: Casino Royal, 2006
    Artist: Chris Cornell

    Man bytte ut Bond. Man bytte ut stilen. Man påbörjade Craig-eran med ett jävla bang. Chris Cornell är en så galet otippad bondhitmakare men här är vi. En låt som får mig att vilja göra parkour på ett casino, jomantackar.

    Cool: 8 Sexig: 7 Farlig: 8 Brittpoäng: 0 Total: 23

    006
    A View to a Kill

    Film: A View to a Kill, 1985
    Artist: Duran Duran

    Jag dansar mer än gärna rakt in i elden till den här låten. Nej det är inga stråk eller blås eller nån kåt soulsångare som smörar men det behövs inte. Inte när man köttar ut ett sånt här sound. Det här är peak 80-tal. Sjukt att Duran Duran skulle skapa den svängigaste låten på den här listan.

    Cool: 8 Sexig: 7 Farlig: 8 Brittpoäng: 1 Total: 24

    005
    Goldfinger

    Film: Goldfinger, 1964
    Artist: Shirley Bassey

    Kan du inga Bondlåtar kan du ändå den här på nåt sätt. Du kan ju texten och allt. Och de där fräna trumpeterna finns inpräntade i hjärnan på oss allihopa. Det är en jävla dänga det här. Cool och farlig och sexig – motsatsen till vad karaktären Goldfinger är. Men vem bryr sig när det låter så här bra?

    Cool: 8 Sexig: 7 Farlig: 9 Brittpoäng: 1 Total: 25

    004
    GoldenEye

    Film: GoldenEye, 1995
    Artist: Tina Turner

    Tina Turner lyckas få mig att känna mig som att jag glider genom en dimmig hamn med pistolen i högsta hugg, som att jag har en lång klänning med hög slits så att jag når kniven som sitter fastspänd på låret. Tina Turner är inte kär i Bond, hon suktar inte efter Bond. Tina Turner ÄR Bond. Nu ska jag maila Barbara Broccoli om att Tina ska bli nästa Bond. 

    Cool: 8 Sexig: 7 Farlig: 10 Brittpoäng: 0 Total: 25

    003
    Skyfall

    Film: Skyfall, 2012
    Artist: Adele

    Adele – Englands Seinabo Sey. Sån attityd, sån känsla. Stråkarna darrar och man bara myser. Hade varit en fullpoängare om den hade varit lite porrigare.

    Cool: 10 Sexig: 7 Farlig: 10 Brittpoäng: 1 Total: 28

    002
    Another Way to Die

    Film: Quantum of Solace, 2008
    Artist: Jack White + Alicia Keys

    Den här låten gör det för mig, som kidzen säger. Basgångar som viskar ”ta mig”, trummor som dundrar ”håll käften” och orkesterstråk som skriker ”spring!”. Jag vill ligga med den här låten. Kan vi hålla med och gå vidare tack.

    Cool: 10 Sexig: 10 Farlig: 10 Brittpoäng: 0 Total: 30

    001
    Diamonds are Forever

    Film: Diamonds are Forever, 1971
    Artist: Shirley Bassey

    Om man har ”stimulate and tease me” i texten så måste det bli en 10 på sexig. Det här är porr i musikform. Eller i alla fall en sån erotisk novell som tanter läser. Farliga blåsinstrument och så jävla nonchalant att man ryser. PER-RE-FEKT jävla Bondlåt.

    Cool: 10 Sexig: 10 Farlig: 10 Brittpoäng: 1 Total: 31

    Håller du med mig? Eller vill du skrika och slänga din DVD-samling med Bondfilmer på mig? Nu kan du rösta på din bästa och sämsta Bondlåt på vår Instagram! 

    Text: Louise Karlund
    Instagram & Twitter: @loukonstantia

  • ✴︎

    ✴︎

    Nej, SvD – svensk politik har ingenting med Game of Thrones att göra

    Nedräkningen har börjat – snart är Game of Thrones över. Lovisa Olai tar tillfället i akt att häckla de som misslyckats mest med att analysera serien: Svenska Dagbladets ledarredaktion.

    Många har försökt och lika många har misslyckats. Att hitta en ny vinkel för en analys av Game of Thrones går bara inte. Därför har Lovisa Olai istället valt att häckla de som misslyckats mest: Svenska Dagbladets ledarredaktion.

    Mer än hälften av sista säsongen av Game of Thrones har nu gått oss förbi och ungefär lika många personer som sett dessa avsnitt har också analyserat dem. Sååå, här kommer nästa! Nej skoja, jag ska analysera en av få analyser gjorda av ett gäng som knappt sett serien: SvD:s ledarredaktion. Här följer alltså en analys av en analys gjord av politiska skribenter som knappt sett serien men som ändå försöker skohorna in kopplingar till svensk politik.

    Det var i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen (17/4-2019) – podden där tidningens ledarredaktion varje dag gör tappra försök att analysera dagens händelser med glimten i ögat – som denna krystade analys ägde rum. I detta avsnitt ställdes frågan “Vad har Game of Thrones med svensk politik att göra?”. Ingenting – är svaret på den frågan, Men man kan ju inte låta bli så här följer trots allt en kort analys av deras analys.

    Medverkande:

    • Lydia Wålsten, ledarskribent på SvD och den som leder detta avsnitt.

    • Benjamin Juhlin, någon kille som skrivit en artikel på Timbros tidning Smedjan om att GoT är “en påminnelse om vad marknadsekonomin har befriat oss från”.

    • Karl Sigfrid (förlåt missade vad han jobbar med på grund av detta otroliga namn).

    • Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, det vill säga en JÄVLA KOMMUNIST!

     

    Det hela börjar med att SvD:s Lydia Wålsten erkänner sig enbart ha sett ett par avsnitt av första säsongen. Hennes åsikt? Att det mest var ett ”virrvarr av konstigt sex”. Originell åsikt Lydia, verkligen. Ingen har någonsin yttrat denna åsikt om denna serie någonsin. On point, gumman.

    *

    Efter detta ställs den lika fantastiska som förskräckliga frågan: ”Finns det några kopplingar mellan GoT och svensk politik? Det enda rimliga svaret på denna fråga är ett: “Nej, det finns inga kopplingar mellan en fantasyberättelse med drakar och treögda korpar och Stefan Löfven, hur gärna borgerligheten än vill vill hitta den. “

    Men! Har man ställt upp på att vara med i detta samtal så har man. Benjamin Juhlin säger “Absolut!” och försöker sedan argumentera för det med jämförelser till elprishöjningar medan Karl Sigfrid (kan fortfarande inte släppa detta namn???) svarar “Ja, men kanske inte så mycket till spelet mellan partierna och kanske inte heller så mycket till spelet inom partierna”. Nähä. Nu känner jag mig verkligen övertygad om att den svenska riksdagen bara är dagar från den långa vintern. Anders Lindborg (bless his soul) svarar dock: ”Nej det gör det ju såklart inte” och om det har jag bara en sak att säga: tack. Äntligen “en vuxen i rummet”.

    *

    Lydia Wålsten uttalar namnet Targaryen: “Targariiiien”.

    *

    Som sig bör i ett samtal mellan lite för politikintresseradde personer (tro mig, jag är en av dem) kommer självklart Marx på tal. Marx måste ändå vara för politikskribenter vad Hitler är för kommentarsfält på internet – hur diskussionen än börjar slutar det alltid med att någon skriker “Marx då?!!?!”. Det är ledarsidornas Godwin’s Law och jag vet inte heller om jag förväntade mig något annat.

    *

    För att ytterligare påpeka att hon INTE sett serien säger Lydia Wålsten: “Det är någon som har drakar har jag förstått. Vad handlar det om?”. Jaaaaaaaa, Lydia vi fattar! Du är för fin för att titta på något så banalt som en tv-serie. Det är okej, du måste inte titta på alla tv-serier (även om det kanske skulle underlättat att titta på serien som du ska analysera). Men – jag vill ändå betona att de saker som du lagt så pass mycket vikt vid att du faktiskt minns dem är dessa: drakar och konstigt sex. Jag lämnar dig med det Lydia.

    *

    Så, vad får de ledarredaktionens analys av GoT för betyg?

    1 av 5 EBT.

    Men lyssna för gud skull! Det är underhållning på hög nivå.

     

    Av: Lovisa Olai

  • ✴︎

    ✴︎

    Den långa natten – En resa i ångest

    Isak har sett senaste avsnittet av Game of Thrones och vill nu dö. The text is long and full of spoilers.

    Jag har aldrig varit livrädd. Aldrig så rädd att jag på riktigt trott att jag skall dö. Otroligt rädd har jag varit många gånger. När jag såg Saw för första gången sov jag inte på tre nätter. När jag blev sparkad i huvudet av en kille på stan för tio år sedan trodde jag att de skulle sluta illa. Varje gång jag ser en orm på TV får jag panik och måste ta upp fötterna från marken.

    Att jag, personligen, skulle bli berövad mitt enda liv har jag dock aldrig trott. Därför har jag aldrig heller upplevt riktigt dödsångest. Inte förrän nu.

    Det senaste avsnittet av Game of Thrones, The Long Night, är det absolut äckligaste jag upplevt i hela mitt liv och då har jag ändå sett en kompis döda och äta en fiskmås. Men det är en annan historia.

    Från första rutan infann sig ett tryck över bröstet som varade i 78 minuter. Under avsnittets gilla gång stegrade detta tryck. När den första vågen av Dothrakis sista glöd blivit utplånad och paniken lös i ögonen på mänsklighetens sista hopp var trycket värre än dagen efter en sån firmafest där man blivit så full att man sagt upp sig och spytt ned sig, samtidigt. Just det har jag inte gjort, men det krävs ingen Hans Rosling för att räkna ut ångesten i den ekvationen.

    Därefter blir det bara värre. Så här i efterhand var de odödas första anstormning att likna vid ett trevligt bad. En odöd jätte här och var känns när jag tänker tillbaka på det som rosenblad, ljus och badbomber. En extra krydda till en redan god anrättning.

    När Jon Snow och Dany hamnar i blåsväder och Wightsen stormar mot Winterfell når paniken nya nivåer. Här är första gången jag känner för att på riktigt bara hoppa ut genom fönstret. Jag orkar inte se något så här hemskt. “27-åringen som hoppade ut genom fönstret och bara dog (för att han inte pallade se mer av GoT säsong 8)” är ingen bra titel på en bok. Men i några sekunder där kändes det som ett fullt rimligt namn på min postuma biografi.

    När Winterfells så sakta börjar intas och unsullied, människor och vildar faller till marken snabbare än vad till och med Alexander “The Mauler” Gustafsson lyckas med, så gråter jag bara. Och hyperventilerar. Det finns liksom inte längre något kraft kvar i mig. Jag är ett skal av en människa, bruten in i själen. Inte så bruten att jag inte hade kunnat ge “The Mauler” en bra match, men ändå.

    Skiten träffar sedan fläkten på riktigt. Hej då slottsmur. Hej isdrake som mördar allt. Hej en miljon äckliga jävla svin till zombie as som skriker och äter sig igenom allt en någonsin hållit kärt snabbare än vad Alexander “The Mauler” Gustafsson äter tröst tårtan han köper efter ännu en förlust i oktagonen. Okej, jag skall släppa “The Mauler” nu.

    Jag är vid det här laget så rädd att jag står upp och tittar med en liten fickkniv i handen. Beredd på att försvara mig eller bara sticka ut mina egna ögon för att slippa se något mer.

    Sedan går paniktåget på alla cylindrar. Allt skiter sig och någonstans där när kryptan vaknar till liv och både Arya, John och Brienne ser ut att stryka med så finns det liksom inte någon omvärld kvar. TUT TUT! Allt är skräck, skrik och panik. ALL ABOARD THE ÅNGESTTÅG! Jag överväger att börja flossa och lyssna på Takida för att på något sätt parera ångesten med hjälp av skam. Men det går inte.

    Känslan är att inget går som man tänkt sig någonsin. På cirka en timme har Game of Thrones berövat mig all livslust. Det känns som när jag gav Elin en ros på alla hjärtans dag i högstadiet. Det känns som när jag blev hemskjutsad av polisen efter att ha blivit tagen i dörren till Blue Moon Bar med falskleg.

    Det finns inte längre något hopp. Karaktärer vi följt sedan 2011 går och dör mitt framför ögonen på oss. Paniken och ångesten har nu förvandlats till apati. Jag stirrar bara håglöst in i skärmen. Dör jag nu är det okej, det finns inte längre något vackert kvar på denna jord. Bara mörker och död. Vilket är exakt samma känsla jag hade när jag som sjuåring förstod att Magic, med sin svarta förpackning med fyrverkerier på, inte alls var smällare utan kondomer. Tack till min proggiga mamma och pappa som bad mig att fråga personalen på Statoil om detta istället för att bara ljuga mig rakt upp i ansiktet som vilka ansvariga föräldrar som helst.

    I slutet av avsnittet så tror jag att alla skall dö. Det är liksom över. De gör en åtta säsonger lång Ned Stark på oss och vi förstår att denna serie handlar inte alls om den sympatiska familjen i norr utan om det psykopatiska Cerci och hennes jävla rövgäng till bundsförvanter. Jag vill kräkas.

    När även den gode Reek faller till marken och Nattkungen står öga mot öga med mänsklighetens sista minne så förstår jag att det är så här det känns att dö. Du går igenom alla vidriga känslor som finns. Ångest, panik, sorg, apati, ren och skär rädsla. Livet passerar i revy. Foten i huvet i Täby 2007. En grillad mås. Alla gånger The Mauler gjort mig besviken. Nobben av Elin i parallellklassen. Falsklegget och de där jävla “smällarna”.

    När det väl är över är jag bara ledsen. Jag har aldrig upplevt något vidrigare i hela mitt liv. Jag vet inte om jag vill se mer av Game of Thornes.  Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna känna glädje igen.

    Precis som Arya släpper jag kniven jag krampaktigt hållit i min vänstra hand. Fångar upp den med högern och hugger den rakt igenom TVn i mitt vardagsrum. Jag är fri. Aldrig mer skall jag behöva må såhär dåligt av en serie igen. För något som det jag precis bevittnat har aldrig och kommer aldrig någonsin mer att skapas. Och om det gör det, så kommer jag inte att titta. Jag har fått nog av mörker. Nu blir det Mandelmanns, My Little Pony och myskvällar med Ben & Jerrys framför Gilmore Girls livet ut.

    Tack för mig GoT, far åt helvete!

     

    Text: Isak Wahlberg

    Följ mig på Instagram och Twitter: @Wahlbergisak

     

  • ✴︎

    ✴︎

    Recension: Störst av Allt (TV-serie)

    Allas vår älskade Elinor Svensson skriver ett par väl valda ord om den svenska Netflix-serien “Störst av Allt”!

    Okej, för full transparens (och skryt) så vill jag börja med att säga att jag läst Malin Persson Giolitos bok Störst Av Allt som ju är förlagan till serien med samma namn. Och ja, jag läste boken innan jag hört folk prata om hur bra den var, och innan jag visste att Malin Persson Giolito är Leif GW Perssons dotter, och innan jag visste att Malin Persson Giolito inte har något emot skämt om pedofili. Och – som om inte detta var coolt nog av mig – så lånade jag dessutom boken som e-bok på biblioteket på WEBBEN (framtiden är här). Hur som helst, innan jag “satte” “tänderna” “i” Netflix-serien så visste jag alltså redan att det åtminstone är en spännande historia jag skulle få mig till livs.

    Serien har onekligen hypats upp en hel del: det är den första svenska Netflix-serien, man ser reklamaffischer för den vart man än går, och herregud till och med Henrik Schyffert spelar en roll!!!! Visserligen världens minsta roll, men det säger väl sig själv att om Henrik Schyffert spelar en liten roll, då spelar serien EN STOR ROLL. (Hehe, wordplay *ler*)

    När man drar igång första avsnittet dyker följande text upp:

    This series contains graphic depictions of school violence, sexual assault and substance abuse which some viewers may find disturbing. It is intended for mature audiences.Viewer discretion is advised.

    Och givetvis tänker man genast: Varför i helvete är det här på engelska? Och när seriens titel dyker upp står det QUICKSAND i ett fräckt typsnitt. Vad fan är quicksand??? Jo sörrö, det är seriens titel på engelska. VARFÖR? Jag vet inte om det är jantelagen i mig som reagerar, men hela min kropp fullkomligt DARRAR av PIN över att man så uppenbart vill SATSA INTERNATIONELLT med den här produktionen. Skiten är till och med DUBBAD TILL ENGELSKA. Ja, du hörde mig, skådespelarna har själva fått läsa in replikerna på engelska for international purposes. Jag tycker gott ni kan unna er att sätta på engelskt tal lite då och då, det är en liten fest av svengelska man bjuds in till. Man får se Martin Becks dotter, eller jag menar kommissarie Jeanette Nilsson, informera Majas föräldrar om att “Majja is gowing to bi ärrested får mörder, ettempted mörder and exessori to mörder så aj wånt to tålk to jo in de hållwej”. Det är life.

    MEN för all del, jag ska inte vara den som är den, satsa på ni. Go hard or go home! Sikta mot stjärnorna! (Brrr.)

    Något man inte valde att varna för i den inledande engelska disclaimern, var en sak som triggade mig till mången sammanbrott: dialogen. DIALOGEN! Medan jag såg Störst av Allt blev jag inte på långa vägar lika engagerad i karaktärernas mående som jag blev av dialogens dito. HUR MÅR DIALOGEN? HUR ÄR DET EGENTLIGEN  FATT MED DEN. VAD HAR HÄNT MED DEN I DESS BARNDOM. Ja hallå Socialtjänsten, jag skulle vilja lägga en orosanmälan gällande dialogen, tack. Jag vill ta med mig dialogen till en kurator och låta den tala ut om hur det är ställt där hemma, för den verkar tyvärr ha allvarliga problem.

    Jag vill inte vara taskig, och jag förstår att det inte är lätt att skriva autentisk mellanungdomlig konversation när man är vUxEn. Och stundtals känns faktiskt orden gymnasielevena säger till varandra helt okej rimliga, men tyvärr är dialogerna som höns: de skulle kunna flyga, men de gör det oftast inte. De är som kycklinghjärtan: jag köper dem bara inte. De är som en fågelunge som kastar sig ut ur boet och försöker flyga lite för tidigt: de landar inte. De faller platt och dör och blir uppätna av en katt. (Okej, slut på fågelliknelser.)

    Jag menar, man KAN etablera att man ska på engelskalektion utan att säga till ett rando i skolkorridoren “hörru äru taggad inför engelskan eller?”. Man KAN etablera att en svartsjuk kompis inte gillar tjejens nya pojkvän på andra sätt än att kompisen säger “Tar han kokain från din nakna mage? Först snortar ni näsorna fulla och sen sprutar han sig tom eller?”.

    Och ursäkta men säger 17-åringar ens “STRULA” längre? Okej, jag kommer inte på fler exempel nu, men det är pinigt, och man blir ju rädd. Framförallt att alla i USA som ser den här serien (och det lär ju bli MINST 14-15 stycken) kommer tro att det är så svenskar pratar med varandra. DUBBELPINIGT.

    Och jo, jag är väl medveten om att jag snart är 30 år, och att jag kommer från Bjärnum. Ni vet inte vad Bjärnum är, men det är inte Djursholm, om man säger så. Det bor inte många där, och medelinkomsten är en platta Tuborg och en trist attityd. Så ja, absolut, kanske är det såhär rika stockholmsungdomar pratar med varandra, och att jag bara inte vet om det. Men då vill jag vänligt men bestämt be dem sluta med det, tack på förhand, för det blir så svårt att ta dem på allvar. Ska man sitta på pengarna får man fan bete sig – skolskjutare eller ej.

    Okej, dialogen och satsnings-cringen åsido vill jag ändå säga att jag uppskattade serien. Inte nödvändigtvis för att den var bra, jag tenderar att gilla riktiga skitserier så jag är inte riktigt rätt person att avgöra kvalitet. (Vad sade du, varför jag i så fall skriver en recension? Tyst nu, vi tar frågorna på slutet sade jag ju.) Jag tyckte om serien, jag såg alla avsnitt och jag kommer förmodligen se dem igen. Det var en trivsam och snygg serie med bra skådespelare och en bra jävla story. Om jag nu så jävla gärna vill ha autentisk dialog så kan jag ju sluta kolla på serier och gå ut i verkligheten och träffa riktiga människor. Och till det säger jag tack men nej tack, jag betackar mig.

    Frågor på det? Okej inga, bra, ok, tack, hejdå.

     

    Följ Elinor Svensson på Twitter och Instagram @jas39kuken!

    Vill du läsa mer artiklar från Nöjet på Nisch klickar du HÄR!

  • ✴︎

    ✴︎

    Recension: Sanna Nielsen på Hamburger Börs

    Den eminenta Isidor Olsbjörk gästar nöjet på Nisch och förärar oss alla med en recension av Sanna Nielsens show “Mitt Sanna Jag”.

    Fredag den 5e april

    Jag stålsätter mig. Jag hade egentligen tänkt ha några trevliga timmar med min flickvän innan jag går på mitt jobb som husets magiker på Wallmans i Stockholm, men när jag blev erbjuden att gå på Sanna Nielsens liveshow på Hamburger Börs så förstod jag att det var detta mitt gästspel på magasinet Nisch skulle handla om.

    Jag vet nästan ingenting om Sanna Nielsen, jag vet att hon har en låt som heter empty room så jag ger den en lyssning för att ge mig själv ett smakprov på vad jag ska få uppleva och klarar exakt 18 sekunder innan jag stänger av. Jag är helt fel person att skriva denna texten och det är självklart därför jag skriver den.

    Lördagen den 6e april

    Solen skiner på väg till Hamburger Börs och jag känner mig trygg bakom mina svarta solglasögon. Jag har Gesaffelsteins senaste i lurarna och översta knappen på skjortan knäppt precis som David Lynch brukar ha. Jag får för mig att jag är sen och fruktar över hur många koffeindopade Sanna Nielsen-taggade pensionärer med vässade löständer jag kommer behöva brottas med för att komma in när jag väl anländer. Väl på plats är det helt tomt, jag är tydligen två timmar tidig. Jag svär tyst för mig själv och tar en läsk i baren, jag suckar över att jag inte ens får ta något stärkande eftersom att jag ska jobba senare och tänker på Charles Bukowski.

    Jag tänker på vilken lätt text detta kommer bli att skriva, hur jag på ett ironiskt och passivt aggressivt sätt kommer kunna halvsåga detta utan problem. Jag förväntar mig lättuggade ballader och små töntiga skämt som ingen kan ta illa upp av. Föreställningen heter “Mitt Sanna jag” och jag förväntar mig att showen kommer vara minst lika pajig och svennig som namnet.

    Två timmar går fort, lokalen har fyllts till bredden av en publik som består av ca tjugo procent unga vuxna och resterande åttio procent av pensionärspar som rest till Stockholm enbart för det här.

    Musiken börjar spela, ridån går upp och efter ett fartfyllt skränande intro gör Sanna Nielsen entre genom en trappa mitt på scenen iklädd en komplicerad svart klänning dansandes och sjungandes en låt som jag inte vet vilken det är. Men jag vet en sak, detta är tight. Sanna fucking Nielsen skiner som en sol och med sin fantastiska röst tillsammans med bandet skapar hon ett mycket starkt öppningsnummer.

    Jag är paff, tänker att de måste ha bränt allt krut på öppningsnumret och att det bara går utför härifrån, men icke. Efter öppningsnumret hälsar Sanna snabbt välkommen med elegans för att sedan påbörja nästa sångnummer. Jag känner fortfarande inte till någon av låtarna men rycks med i numret. Jag stannar upp och tänker att det fan inte var såhär det skulle vara, detta skulle börja med en tråkig ballad, gå över i små tråkiga skämt och följas upp av en till ballad.

    Sanna fortsätter leverera snygga nummer med klädbyten, dans och värme. Jag klappar med men kollar paranoidt omkring mig så att tjejen som dumpade mig i ettan på gymnasiet för en kille som ”typ känner Yung Lean” inte ser mig. Jag har en minimal personlig kris men det är okej.

    Mitt i föreställningen händer något, Sanna tar tillfället att prata om folks bild av henne som artist och människa, om att hon ses på som en vanlig töntig tjej som redan blivit en tant, helt enkelt den fördomen jag hade om att hon skulle vara musikens Ebba Busch Thor.

    Det blir en mysig och fångande monolog om vad som är Nielsens sanna jag som plötsligt slutar med en skämt om att hon “röker en pipa crack och skjuter fåglar” och jag sätter läsken i halsen, vad i hela friden sa precis den snälla fina tjejen på scen??? Ett skämt om narkotika känns spontant högst olämpligt i sammanhanget! Det får bli föreställningens enda minus, skämtet om crack var på tok för grovt och olämpligt. Det hela räddas av att monologen följs upp utav en pianoversion av Empty Room som sedan går över i Heroes av David Bowie, föreställningen fortsätter och tar slut. Efter att ha deltagit i den stående ovationen går jag ut från Hamburger Börs, med känslan att jag bevittnat en extremt välgjord föreställning som lyckades fånga varenda en i rummet, lärt mig vilket fullblodsproffs Sanna Nielsen är och förstått varför hon är där hon är.

    Jag tror jag lärde mig något av att se Mitt Sanna jag, att inte avfärda något som garanterat töntigt bara för att det inte är syskonen Dreijers senaste konstprojekt. I gymnasiet ljög jag om att jag tyckte om FKA Twigs för att få hångla med tjejer med septumpiercing men helt ärligt känner jag mer för Sanna Nielsen än vad jag nånsin gjort för Twigs tråkiga jävla låtar.

    Jag vet inte vad som hände men gillade det, som Thåström sjöng: Sanningen är den att jag är typiskt svensk.

    Av: Isidor Olsbjörk