Fredag den 5e april

Jag stålsätter mig. Jag hade egentligen tänkt ha några trevliga timmar med min flickvän innan jag går på mitt jobb som husets magiker på Wallmans i Stockholm, men när jag blev erbjuden att gå på Sanna Nielsens liveshow på Hamburger Börs så förstod jag att det var detta mitt gästspel på magasinet Nisch skulle handla om.

Jag vet nästan ingenting om Sanna Nielsen, jag vet att hon har en låt som heter empty room så jag ger den en lyssning för att ge mig själv ett smakprov på vad jag ska få uppleva och klarar exakt 18 sekunder innan jag stänger av. Jag är helt fel person att skriva denna texten och det är självklart därför jag skriver den.

Lördagen den 6e april

Solen skiner på väg till Hamburger Börs och jag känner mig trygg bakom mina svarta solglasögon. Jag har Gesaffelsteins senaste i lurarna och översta knappen på skjortan knäppt precis som David Lynch brukar ha. Jag får för mig att jag är sen och fruktar över hur många koffeindopade Sanna Nielsen-taggade pensionärer med vässade löständer jag kommer behöva brottas med för att komma in när jag väl anländer. Väl på plats är det helt tomt, jag är tydligen två timmar tidig. Jag svär tyst för mig själv och tar en läsk i baren, jag suckar över att jag inte ens får ta något stärkande eftersom att jag ska jobba senare och tänker på Charles Bukowski.

Jag tänker på vilken lätt text detta kommer bli att skriva, hur jag på ett ironiskt och passivt aggressivt sätt kommer kunna halvsåga detta utan problem. Jag förväntar mig lättuggade ballader och små töntiga skämt som ingen kan ta illa upp av. Föreställningen heter “Mitt Sanna jag” och jag förväntar mig att showen kommer vara minst lika pajig och svennig som namnet.

Två timmar går fort, lokalen har fyllts till bredden av en publik som består av ca tjugo procent unga vuxna och resterande åttio procent av pensionärspar som rest till Stockholm enbart för det här.

Musiken börjar spela, ridån går upp och efter ett fartfyllt skränande intro gör Sanna Nielsen entre genom en trappa mitt på scenen iklädd en komplicerad svart klänning dansandes och sjungandes en låt som jag inte vet vilken det är. Men jag vet en sak, detta är tight. Sanna fucking Nielsen skiner som en sol och med sin fantastiska röst tillsammans med bandet skapar hon ett mycket starkt öppningsnummer.

Jag är paff, tänker att de måste ha bränt allt krut på öppningsnumret och att det bara går utför härifrån, men icke. Efter öppningsnumret hälsar Sanna snabbt välkommen med elegans för att sedan påbörja nästa sångnummer. Jag känner fortfarande inte till någon av låtarna men rycks med i numret. Jag stannar upp och tänker att det fan inte var såhär det skulle vara, detta skulle börja med en tråkig ballad, gå över i små tråkiga skämt och följas upp av en till ballad.

Sanna fortsätter leverera snygga nummer med klädbyten, dans och värme. Jag klappar med men kollar paranoidt omkring mig så att tjejen som dumpade mig i ettan på gymnasiet för en kille som ”typ känner Yung Lean” inte ser mig. Jag har en minimal personlig kris men det är okej.

Mitt i föreställningen händer något, Sanna tar tillfället att prata om folks bild av henne som artist och människa, om att hon ses på som en vanlig töntig tjej som redan blivit en tant, helt enkelt den fördomen jag hade om att hon skulle vara musikens Ebba Busch Thor.

Det blir en mysig och fångande monolog om vad som är Nielsens sanna jag som plötsligt slutar med en skämt om att hon “röker en pipa crack och skjuter fåglar” och jag sätter läsken i halsen, vad i hela friden sa precis den snälla fina tjejen på scen??? Ett skämt om narkotika känns spontant högst olämpligt i sammanhanget! Det får bli föreställningens enda minus, skämtet om crack var på tok för grovt och olämpligt. Det hela räddas av att monologen följs upp utav en pianoversion av Empty Room som sedan går över i Heroes av David Bowie, föreställningen fortsätter och tar slut. Efter att ha deltagit i den stående ovationen går jag ut från Hamburger Börs, med känslan att jag bevittnat en extremt välgjord föreställning som lyckades fånga varenda en i rummet, lärt mig vilket fullblodsproffs Sanna Nielsen är och förstått varför hon är där hon är.

Jag tror jag lärde mig något av att se Mitt Sanna jag, att inte avfärda något som garanterat töntigt bara för att det inte är syskonen Dreijers senaste konstprojekt. I gymnasiet ljög jag om att jag tyckte om FKA Twigs för att få hångla med tjejer med septumpiercing men helt ärligt känner jag mer för Sanna Nielsen än vad jag nånsin gjort för Twigs tråkiga jävla låtar.

Jag vet inte vad som hände men gillade det, som Thåström sjöng: Sanningen är den att jag är typiskt svensk.

Av: Isidor Olsbjörk