Stand up-komikern Eric Sporrong hoppade av sitt framgångsrika band. Skulle du frågat honom om varför, skulle han svarat ”Jag vill följa min dröm: att bli väckelsepredikant”.
Ridå ungdom.
Jo, jo. Jag hoppade av ett band som senare blev kända. Sikta mot stjärnorna var det här. Jag var 18 år gammal och allt jag hade i huvudet var att behaga Gud, bli väckelsepredikant och dra ner himmelriket till jorden.
Jag älskade Gud. Nej, men på riktigt jag tror inte ni förstår. Jag älskade Gud. Hade han skrivit ”Eric, jag vill att du åderlåter en späckhuggare” på väggen i brinnande bajs, så hade jag gjort det.
Jag skrek i tungotal. Tungotal är ett annat ord för Gudiska – språket ”du och gud har tillsammans”. Ibland kunde det låta ”rababbabbaashanagganaja” och ibland – om jag kände den helige ande i mig tillräckligt – kunde jag dra till med ett ”rababbabbaashanagganajatikkidikkirabakadadeeeyy”. Att ”känna den heliga ande i sig” är ett kristet uttryck för att ”få feeling”.
Tre månader efter jag tagit studenten gifte jag mig. Vid 19 års ålder. Jag fick mitt första barn vid 20 års ålder. Jag tog abnormt stora lån och flyttade till Australien för att lära mig att tjäna Gud, vid 22 års ålder. Och allt detta var någonting jag helhjärtat ville göra. Nej, jag har aldrig velat skylla ifrån mig. Gud kommer i massa format och ger massa människor mening och glädje och det här är ej en trött pissa-på-religion-text.
Om jag var galen? Helvete ja. Absolut inget snack.
Men Gud var aldrig dum. Aldrig någonsin var han elak. Han gjorde mig absolut inget ont. Han gjorde mig heller inte så mycket gott. Inget faktiskt. Mest för att han inte gjorde någonting. Många andra gjorde massa goda och dåliga saker som jag trodde var Gud, men det var det aldrig.
En gång när jag bad till Gud om ett tecken så flög det in en nyckelpiga genom fönster. Inget märkligt med det tänker du.
”Tecken!” tänkte jag.
Detta var så vitt jag kan minnas den enda gången Gud kommunicerade med mig. Genom nyckelpigor. Jag kan inbilla mig att den sa något i stil med ”Väl utfört arbete du gode och trogne tjänare” när den säkert i själva verket sa ”Eric, du passar så inte i långt hår. Det får dig att se ut som en ledsen järv.”
Jag brukade titta på DVD-seminarier om varför evolutionen var bull. Och inte bara bull, utan en global konspiration orkestrerad av satan själv för att pissa på Gud i nån slags info wars som de tydligen har de där två. Satan och Gud va? Ständigt i luven på varandra! Världsalltets Tom & Jerry, de där två busarna.
Skapelseteorin var givetvis the shit. Adam och Eva var allas mamy och papy och det fanns legit ”bevis” för att Noaks Ark var en 100% historiskt korrekt händelse perfekt återberättad i 1:a Mosebok [OBS! Tyvärr inte Noaks Ark som i den tecknade isbjörnen som kör runt på en ö ☹] .
Dinosaurier hade funnits absolut, men det var människor som hade dödat dem såklart. Va fan trodde ni? Och loch ness-odjuret är ju faktiskt ett ”levande bevis” på att det är så. Har för mig att detta återberättades på dvd nr 3 ”Dinosaurs and the Bible” i Dr. Kent Hovinds Creation Seminar. Rekommenderas varmt till absolut ingen alls.
Att sträcktitta på DVD-seminarier om varför evolutionen var bull var något jag gjorde av fri vilja för att jag tyckte det var givande, intressant och till och med roligt.
Dr. Kent Hovind skojade så härligt ibland. Och han hade dessutom ett eget dinosaurienöjesfält, med det ack så passande namnet Dinosaur Adventure Land! Här kunde unga och gamla från när och fjärran ha lite dinosariebaserade äventyr men också lära sig om den omnipotenta och gränslöst älskande kristna guden och hans bastard Jesus Kristus från Nasaret. Erkänn att du vill pyttelite se de här seminarierna nu.
Jag gick på ett sex-seminarium på en kristen konferens (en mening som får det att sava till, förstås). På scenen stod en 60-årig brittisk farbror som skulle berätta för oss om hur det låg till med sex och hur Gud såg på det. Han var av den starka övertygelsen att anal penetration var från Satan då det var ett classic Satan move att pervertera något bakvänt som Gud hade gjort rätt från början.
Men Gud var ju också superhärlig. En gång kom en tjej som jag kände fram och sa ”Gud har sagt till mig att ni ska få min bil”. Som man ju gör. Säger Gud något så gör man det. För man älskar honom. Och vill man ta del av ännu mer av hans gränslösa kärlek så är det bäst att lyda.
Gud hade alltså sagt till henne (kanske genom nyckelpigan igen vadvetjagvadvetjagvadvetjag) att
”Du ska ge din röda jättefina volkswagen golf med ett marknadsvärde av typ 50-70 lakan till Eric!” Det går ju inte att ha några klagomål på en sådan kille, som bara löser bil från ingenstans! Vad drar han ut för ess ur rockärmen nästa gång liksom? Han verkar ju kunna lösa vad som helst ju! 2000 tunnor fulla med torv? En härlig säl? Sexton hektar av sumpmark? Oboy?
Jag pluggade 2 år i Sydney på en teater/bibelskola. Tämligen ofta så var det välmenande kristna församlingsmedlemmar i Sverige som skickade pengar för att bistå mig som fattige student. För Gud hade ju sagt att det var så man skulle göra. Tack gud, high five rätt upp i första mosebok! Allt gud gör är egentligen bara att slänga balla grejer på alla som gillar honom. Bättre ton tack gänget.
Och don’t get me jävlar startad på bögarna va? Som vi hatade bögarna. Det var ju vår grej! Hata bögar och tycka att abort var mord. Nej, det här är inte åsikter som den samlade kristenheten har. Jag var i en rejäl ytterkant. Så fick vi det sagt också.
Det finns ett band som heter Delerious som brukade kallas ”frikyrkans U2”. Frikyrkans U2. Ja, jag förstår att det savar till igen. Deras låt ”Our God Reigns” börjar så här
”40 million babies lost to Gods great orphanage,
It’s a modern day genocide and a modern day disgrace
If this is a human right then why aren’t we free?
The only freedom we have is in a man nailed to a tree.”
Så där höll vi på va. Öj öj öj, som vi höll på. Böghat och abortmotstånd. Feminismen var enbart ett tecken på att Satan nu hade gett sig på kvinnorna.
Typiskt att bli en kristen galning när man bergis kommer från en familj av kristna galningar. De har säkert hållit på att galen kristna sig i generationer och har lukasevangeliet som familjesigill, tänker du.
Fast nej. Ingen i min familj var särskilt kristen alls. Min familj var en fullt vanlig övre medelklassfamilj i Taberg utanför Jönköping. Där har vi således första svaret på hur jag hamnade i tungotalskörer och försökte skrika på djävulen och driva ut demoner ur folk. Jönköping, mina damer och herrar! Staden med fler kyrkor än vad det finns sidor i högerextrema terroristers manifest.
Jag började gymnasiet och fick nya kompisar som råkade vara kristna, hakade på dem, ville tillhöra ett sammanhang som alla andra. Träffade en tjej, och fastnade. Jag gjorde allt av helt fri vilja, inte en enda gång höll någon en pistol mot mitt huvud och sa ”Ta emot herren Jesus Kristus som din personliga herre och frälsare eller bli en pollockmålning av hjärnsubstsans på väggen din sekulariserade lilla klusterhora!”
Året är 2013. Jag är balls deep into Gud, böghat, evolutionsförnekelse, abortmotstånd, kvinnohat 2.0 osv. Hatar alla som inte älskar Gud som jag älskar Gud. Jag tittar i min telefon. Någon på facebook delar en länk.
”13 anledningar till att vara feminist” hette den. Med rynkad panna och skepsism i barm så klickar jag. Och läser. Anledning efter anledning. Argument efter argument.
Ju längre ner jag kommer och ju mer jag läser så börjar en enda tanke poppa upp. En tanke som det senare skulle visa sig skaka om mina grundvalar som ett jävla jordskalv, en tanke som skulle bli startskottet på min resa till rim, reson och allt jag på riktigt drömt om. Åh fan. Alla argument mot feminism var plötsligt fullkomligt pulveriserade. Jag hade absolut ingenting att komma med. Där och då var det som att jag för första gången på 9 år vågar öppna upp den lilla tankedörren – om jag nu har fel om detta, vad har jag mer fel om?
2015 så tog jag beslutet. Jag sa hej då till Gud. Och jag sa hej till den där grabben som hela barndomen och stor del av ungdomen alltid varit på scen. Som sjungit som Michael Jackson på talangjakter, haft roller i skolmusikaler, lärt sig alla ord i Tomas Pettersons stand up-rutin ”handbollsmålvakten” från Släng dig i brunnen på 90-talet och framfört den i så många sammanhang som möjligt. Jag försonades med killen som lirat i band, skrivit musik, drömt om applåder, jubel och all form av uppmärksamhet från massorna för att få sina sanslösa bekräftelsebehov tillfredsställda.
Jag intalade mig alltid att jag ville vara väckelsepredikant. Att leda människor till Gud och att de skulle känna hans kärlek. Men nu i efterhand vet jag att jag ville något annat. De predikanter jag gillade att titta på var alltid de som fick publiken att skratta. Det var ju exakt det jag ville. Stå där uppe och få dem att skratta! Jag ville vara Gud och jag ville ha publikens kärlek, uppskattning och odelade uppmärksamhet.
Jag blev inte Gud. Jag blev stand up-komiker. För det är tydligen det man får när man plockar ut Gud ur ekvationen från en småfnissig väckelsepredikant.
Jag älskar inte Gud längre, inte ens lite. Men jag hatar heller inte Gud. Varför skulle jag? Den vansinneskristna lilla episoden jag hade har gett mig några av mina absolut finaste vänner som jag förmodligen någonsin kommer ha och jag har fått uppleva saker som är kanon när jag skriver och gör humor.
Men Gud om du är där ute hoppas jag du har det bra. Men OBS jag vet ju att du inte är det, för jag har kollat därute. Men nyckelpigor, de finns.
Eric driver HELVETET Comedy och folk till vansinne. är ena halvan av den pinsamma podden ”jag vill bara ha en podd”. Följ Eric Sporrong på instagram här.