Klockan är runt tio och en vakt i ljusblå parkas hälsar välkommen och öppnar dörren till ett av Stureplans mest legendariska vattenhål, Riche. Sedan metoohösten är Richeprofilen ett minne blott i välkomstkommittén. Ni vet han med väldigt mycket för långt hår överallt och det välkända partytricket att klippa hål i byxfickorna. Han som har en bror som gillade att pyssla, med ett och annat, i TV4. Men han känns inte alltför saknad.

Det har redan börjat fyllas på med gäster i denna alldeles för lilla bar för sitt eget bästa. Fördelen är att man lätt smälter in i folkmassan och blir en automatisk minglare, bara genom att stå där och sedan flyta med strömmen.

De flesta barstolarna är redan intagna av medelålders män med lockar i nacken och kulmagen instoppad i en lammullströja. En inte alltför spännande utsikt, men herregud de måste ju också få vara här. De tillhör ju ursprungsbefolkningen.

Den kvinnliga befolkningen består till största delen av blonda hårsvall.  Jag med min bruna page tittar avundsjukt och blir samtidigt lite illamående.  Vänjer mig aldrig vid kombinationen gubbar och 22-åriga blondiner och är beredd att långsamt backa ut ur lokalen. Men som vanligt har jag misstagit mig. Damerna behöver bara vända sig om för att jag ska bli lugn igen. Vi är typ lika gamla, men skillnaden är att jag inte klär i blonda extensions och därför ser 57 år gammal ut 360 grader runt om.

Jag bockar av några stammisar. I ett hörn hänger ett par rester från Lustans Lakejer, check. Mannen med den flörtiga blicken, som tror att han är snyggast i hela världen, check. Darriga gubben är också här, som vanligt med sin leopardsjal runt halsen och ett champagneglas i handen. Han skakar fint till musiken, men mer i baktakt. Att det fortfarande är något kvar i glaset är ett under, det mesta har nog hamnat på andra gäster. Det är också en förklaring till varför stamgästerna, visa av skadan, brukar lämna ett visst space runt honom.

Mitt emot bardisken löper en väggfast soffa med tillhörande alldeles för små runda bord. Många ser sin chans att parkera sitt glas på dem, men det bör inte göras alltför länge. Med jämna mellanrum sveper en överlastad Michel Kors-väska över alltihopa och gör rent hus. Varför måste en del kvinnor ha hela bohaget med sig på krogen, är de hemlösa? Vad hände med den lilla kuvertväskan? Med andra ord, ingen riktig Richekväll utan lätt fuktade ben och en kraschande känsla under skosulorna.

Men usch vad jag gnäller. Vad gör hon ens här, undrar kanske ni? Jo, jag gillar att glo på folk. Det har jag gjort sedan jag var liten och det gör jag fortfarande, ohämmat.

Dags för sprit! Jag armbågar mig fram i baren för att beställa en GT. Nackdelarna med GT:arna på Riche är att de är dyra. Fördelarna är att man utan problem kan träna förmiddagen därpå, eftersom man mest fått i sig en massa smält is.

Personalen jobbar snabbt och metodiskt och har totalkoll på vem som står näst i tur. En man viftar argt med kreditkortet framför näsan på en tjej bakom disken och skriker ”Det har varit min tur länge nu!”. Jag pekar mot bartenderns öra, där det sitter en stor gul öronpropp.  Bästa arbetsmiljöskyddet den här kvällen.

Försedd med drinkglas känner jag mig nu tillräckligt utrustad för lite cirkulerande och spanande. Promenaden styrs mot lilla baren, dvs plantskolan för den unga generationen. Några ser ut som minikopior av klientelet i andra baren, möjligtvis minus kulmage. Den här baren är något luftigare och det finns DJ minsann.

Nu kommer min lilla rant, förlåt mig, men det här är något jag inte förstår. Arbetsmarknaden för DJ:s har de senaste åren fullkomligt exploderat. Vilken planta som helst kan numera kalla sig DJ och alla barer och klubbar med självbevarelsedrift har en sådan. Men var är discot? Det är både logistikmässigt svårt och socialt icke accepterat att börja dansa mitt i baren. DJ:n torterar en med alla 70- och 80-talshits du kan komma på, men det enda du möjligtvis kan göra är att i takt torrjucka lite diskret mot bardisken.

Till detta kommer en så hög volym av dessa godbitar att det blir helt omöjligt att föra en konversation. Med andra ord, allt faller mellan stolarna. Drömmer mig för en stund tillbaka till slutet av 70-talet då DJ:n hette Sydney och diskoteket hette Big Brother, men det senare inte syftande på en makaber dokusåpa, utan på ett ställe med dansgolv och blinkande lampor.

Tack för att jag fick ventilera mig! En drajja på det! Nu kan jag lugnt återgå till min favoritsyssla – att glo.

Text: Gisela Zeime