Den allmänna värnplikten är tillbaka och under våren presenterade försvarsberedningen sin plan på att dubbla antalet rekryter – och på sikt antalet olidliga lumparhistorier.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min egen relation till lumpen. Om min koleriske fänrik som sa att hans uppdrag var att lära oss ”skjuta skägg i Afghanistan”, om hur han kallade mig för antingen ”penntrollet” eller ”Björn Borg, på grund av mitt långa hår.

Samma hår som enligt samma fänrik skulle få mig att spy i skyddsmasken när vi kom i kontakt med gas. Håret skulle nämligen göra att masken inte höll tätt. Men det blir inga spaltmeter. Jag stannar här. Det är för din skull.

Jag vet nämligen hur otroligt plågsamt det är att lyssna på andras lumparhistorier, jag har lyssnat på tusentals. Har velat berätta tusentals gånger. Dynamiken är alltid densamma. Alla som gjort lumpen vill prata, ingen vill lyssna. 

Alla har också genomfört den tuffaste utbildningen. Oavsett vad man har gjort. Det året och den platsen som värnplikten ägde rum var det historiskt kallt, regnigt, blåsigt. I princip alla som gjort lumpen har varit millimeter ifrån att förfrysa både öron och tår, sekunder ifrån att duka under. Till skillnad från alla andra, som mest käkat bullar och rökt cigaretter på soldatkaféet. 

För ett par veckor sedan intervjuade jag soldaten Anna Hansson. Med bara ett par veckor kvar av sin utbildning bad jag henne summera de bästa delarna. En punkt var att hon gjort något som binder samman generationer. Hennes farfar hade gjort lumpen, hennes morfar också. Likaså hennes pappa. Plötsligt hade hon en tydlig gemensam nämnare med de äldre männen i släkten. Något att prata om. 

Hennes ord drabbade mig med förskräckelse. Tidigare har jag tänkt att jag tillhör ett utdöende släkte – lumparna. Och att jag gjort mitt yttersta för att låta traditionen om lumparhistorier grävas ner i kall jord. Okej då, jag ska inte säga för mycket. De gånger folk har frågat något om mitt år i gröna kläder, har jag sällan lyckats skona de från skavsår i öronen. Men, det som slog mig när jag pratade med Tyra var att det på ett flertal regementen i landet, just nu, ges syre åt denna tradition. 

Om några år räknar försvaret med att nästan tio procent av varje årskull ska göra sin värnplikt. 8000 personer per år. Alla de kommer att mucka med sina batterier fulla av historier, som de tycker är på tok för bra för att hålla inom sig. I kombination med våra möjligheter att publicera oss viralt idag, gav mig tanken sura uppstötningar. Jag började yra om att flytta till Costa Rica, som kanske är det enda landet i världen utan militär. 

Samtidigt fylldes jag av en förtjusning. Tänk om det helt enkelt skulle innebära att fler frågar mig om min fänrik. Eller om jag verkligen kräktes i skyddsmasken. Det skulle jag i så fall vara omåttligt road av att prata om.  

Text: Arvid Brandström

Arvid Brandström är utbildad journalist från Skurups folkhögskola och arbetar nu på Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan.